Debatten om SD-partisekreteraren Richard Jomshofs uttalande om islam som en “avskyvärd ideologi och religion” är talande för den svartvita svenska debatten om islam.
Jomshof själv rättade snabbt sitt uttalande och förklarade att han menade islamism, inte islam. Men debatten efteråt blev ett gräl mellan dem som ser allt med islam som fruktansvärt och dem som ser all kritik mot islam som rasistisk.
[ Joel Halldorf: Nej, islam är knappast på väg att ta över Sverige ]
För att kunna föra en vuxen debatt om islam i Sverige tror jag vi behöver enas om tre utgångspunkter.
- Den första är att Sverige är ett land där religionsfrihet gäller. Rätten att vara praktiserande muslim skyddas av grundlagen. Det innebär naturligtvis inte att allt som sker i islams namn måste accepteras. Men rätten att praktisera sin religion måste i grunden respekteras, oavsett vilken religion det gäller.
- Den andra är att Sverige är ett kristet land. Det får inte råda någon tvekan om att kristendomen är normen i Sverige. Vårt lands kristna identitet och historia är grunden för de värderingar som gäller här och för hur vårt samhälle är organiserat. Religiösa minoriteter måste respekteras, men de är just minoriteter. Kristna traditioner bör väga tyngre än andra religiösa traditioner i det offentliga Sverige.
[ Frida Park: Att lämna islam måste vara möjligt ]
Kristna traditioner bör väga tyngre än andra religiösa traditioner i det offentliga Sverige.
— Markus Uvell
- Den tredje är att Sverige är ett mångkulturellt land. Sveriges förvandling från monokulturellt till mångkulturellt är en mycket omvälvande samhällsförändring. Om den kan man tycka olika saker – mätningar visar att drygt två av tre tycker att den är positiv – men förändringen kommer inte att kunna göras ogjord. Diskussioner om Sveriges framtid kommer att behöva inkludera det faktum att vi är och kommer att förbli ett mångkulturellt land. Gränser för och konsekvenser av detta behöver diskuteras.
Dessa tre utgångspunkter löser förstås inte i sig själva de många dilemman religiösa och kulturella olikheter oundvikligen innebär. Men jag tror att en avvägning mellan olika intressen blir lättare att göra om vi gemensamt accepterar dessa tre utgångspunkter.
[ Fredrik Wenell: Nej, Muhammed var inte en profet för kristna ]
Det gäller även flera av de mest infekterade frågorna i ett mångkulturellt samhälle. Som till exempel slöjor i skolan – där religionsfriheten vägs mot frågan om vilka värderingar som bör råda i Sverige. Eller böneutrop – där samma frihet vägs mot vilken plats muslimska uttryck bör ta i det offentliga rummet i ett kristet land.
Alla svåra frågor i samhällsdebatten handlar om att väga olika intressen mot varandra. Principerna för denna avvägning bör vi kunna enas om, även om slutsatserna kommer skilja sig åt. Då kan vi föra ett vuxet samtal även om islam i Sverige.
