I en krönika i SvD skrev författaren Lotta Lundberg att hon önskar samtal där man inte fastnar i sin egen övertygelse eller försöker fixa någon. Den publicerades på påskdagen, då vi i kyrkorna läser om att kvinnor gick till Jesu grav för att smörja kroppen, fann den tom och därefter mötte Jesus som bad dem gå och berätta om detta möte.
Kvinnorna måste ha förstått att de skulle mötas av tvivel och ifrågasättande. Både på grund av själva sakfrågan och att de var kvinnor. De sågs inte som tillförlitliga och var, som i alla tider, underordnade. Allt de hade att komma med var själva vittnesbördet och sig själva. De kunde inte fixera, hålla fast, definiera. De var utelämnade åt sina försök att berätta. Deras ord var nog inte starka, snarare prövande. De andra kanske inte lyssnade respektfullt, men måste successivt ha prövat tanken. Jag tror att de resonerade, samtalade, prövade mot skrifterna och sina egna erfarenheter.
Hatet trivs i ingenmansland, det tomrum som uppstår när vi isoleras i våra egna världar.
— Sofia Camnerin
Sådana samtal skulle behövas i dagens samtalsklimat. Det är så lätt att avfärda den andre, i värsta fall utplåna henne. Som det hat religiösa företrädare och politiker får utstå på sociala medier. Det göds i sammanhang där egna preferenser styr och där vi aldrig möter eller lyssnar på den vi inte håller med. Hatet trivs i ingenmansland, det tomrum som uppstår när vi isoleras i våra egna världar och med dem som tycker som oss, när vi inte tar del av de stora gemensamma berättelserna, inte relaterar till de för alla tillgängliga filosoferna, författarna, religiösa källorna. När vi inte talar om dessa, läser och bryter perspektiv med varandra.
[ Ärkebiskopen tar Twitterpaus efter hatkommentarer ]
Vi kan inte betrakta oss som oskyldiga i kyrkorna. Det handlar också om vår kultur, vad vi när, hur mycket vi själva försöker förstå den andre, hur vi bildar oss, våra barn, vilka samtal vi för, hur mycket vi vågar mötet med det som är främmande, också i oss själva.
Lotta Lundberg berättar om ett besök på en bar mitzva där rabbinen fört ett samtal med fjortonårige Moshe. Rabbinen hade ställt de stora livsfrågorna som förutsätter bildning. De hade tagit sin utgångspunkt i Moseböckerna och samtalat kring vad de kristna egentligen tänker, vad de grekiska filosoferna, Freud, Kierkegaard och Nietzsche sagt om stora livsfrågor.
[ Frida Park: De lågmäldas farliga tystnad ]
Sådana resonerande samtal som utgår från andras perspektiv blir en motkultur mot de snabba avfärdanden, förakt och hat. Vi behöver öppna oss för andra för att mota det självtillräckliga debattklimatet, och vi behöver berätta mer för varandra.
Som berättelserna om Emmausvandrarna och kvinnorna vid graven som bärs av övertygelse, men tas emot i öppenhet och är möjliga att resonera kring, i respektfulla ömsesidiga möten.
[ Öyvind Tholvsen: Vi som hävdar klassisk äktenskapssyn måste se över tonläget ]
