När jag nyss var ute på en av mina springturer (snarare joggingturer) gjorde jag en intressant upptäckt. Det går mycket lättare att springa om man inte försöker kontrollera andningen utan bara andas exakt såsom det behövs. Det är lite tragikomiskt att det skulle ta ett drygt halvt liv att inse det. Fram till nu har jag envisats med att hålla en viss rytm i andetagen. Det gick lättare att springa när jag släppte det och lät andningen gå av sig själv.
I samband med den internationella kvinnodagen skrev jag ett inlägg på Facebook. Det var en kommentar på reportaget i Svenska Dagbladet, om “hederskultur i frikyrkan”, vilket har diskuterats tidigare här i Dagen och nu igen på ledarplats. Det var också ett sätt att uppmärksamma kvinnodagen.
[ "Jag är en av de drabbade av frikyrkans hederskultur" ]
Jag skrev hur jag i min egen uppväxt främst fört kampen mot sexism och trakasserier utanför, men att det förekom även i, kyrkan. Strukturer och kulturer är inte bundna till någon organisation eller “frikyrka”, utan finns i alla sammanhang, traditioner, religioner och samhällen.
Det finns en slags snällhetskultur som är nedtystande, kontrollerande och i värsta fall förtryckande.
— Sofia Camnerin
Kontrollerande strukturer som skapar hierarkier där människor underordnas på grund av ålder, kön, etnicitet etcetera finns också i kyrkorna. Det har bara gått några år sedan det frikyrkliga metoo-uppropet. Det finns en slags snällhetskultur som är nedtystande, kontrollerande och i värsta fall förtryckande. Det behöver motarbetas och synliggöras. Det handlar om allt från vilka skämt vi drar, vilka lekar vi uppmuntrar, vilka som syns på fotografier, vilka som inbjuds som talare, vilka som utses till ledare och företrädare, till vad som sägs i de nära samtalen och rummen och hur vi skyddar den som utsatts för trakasserier och våld.
[ Fredrik Wenell: Råder det verkligen hederskultur i “Frikyrkan”? ]
Ett sätt att motarbeta kontrollerande strukturer är att helt enkelt släppa kontrollen. Vi ska självklart ha ordningar och arbeta noggrant för att skapa trygga möten (jämför SKR:s riktlinjer mot sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer), men vi ska inte kontrollera andningen – eller Anden.
Vi behöver tillåta Anden att verka och oss själva att bli berörda av Andens frihet. Vi är ju inte kallade till slaveri utan till frihet, och Anden verkar i oss. Vi behöver mer av frihet i våra sammanhang, mindre rädsla att göra fel, vara fel. Vi behöver sluta ha så mycket åsikter om andra och inte kontrollera andra.
Med Andens hjälp kan vi lära oss förstå andras språk och vi får tala på vårt eget. Vi får lättare att orka med olikheter, verklig mångfald. Det viktiga är inte om någon är kvinna eller man. Det viktiga är kärlekens eld. Den som utgår ur Guds hjärta och är riktad till var och en utan undantag. Den elden kan förena i all olikhet, skapa genuin gemenskap, samtidigt som den ger integritet och värnar friska avstånd.
