Det var ett par månader kvar tills pandemin skulle stänga kyrkor för både gudstjänster och studiebesök, och vi gick runt i vår tvärsäkerhet och visste ingenting om det som väntade. Jag hade tagit min folkhögskoleklass till S:ta Eugenia, och diakonen Anders Wickström formulerade inför oss frågan om livets mysterium. Alldeles sådär enkelt, och samtidigt ohyggligt svårt: Varför finns det någonting alls, när det lika gärna kunde finnas ingenting?
Jag fastar från sociala medier nu. Det är ett fåfängt försök att läsa fler böcker och tänka mer tankar. Få allt mindre serverat för mig. Jag upptäckte ganska snart att det är diakonen Wickströms gåta jag oftast återkommer till.
[ Eleonore Gustafsson: Falskt att karismatik och liturgi inte går att kombinera ]
Geologerna kallar vår tid antropocen. Så fullständig är människans påverkan på vår planet att vi dragit in den i en ny ålder. Soten från vår brända jord färgar glaciärerna vid polerna svart, allra längst ner i Marianergravens djup återfinns partiklar av plast i varje vattendroppe. Vi rör vid allt och vi tror oss veta allt. Det är tvärsäkerhetens tid.
Jag saknar stunden när jag fick sitta tyst på min kyrkbänk och fundera.
— Gustav Fridolin
Men de mest intressanta frågorna har alltid varit de som ännu saknar svar. Vi jobbar nu, jag och den klass jag är lärare för, med ett tema i naturkunskap och studerar himlen över oss. Som människor gjort sedan vi hade en hjärna stor nog att försöka gripa också det ogripbara. En forskare besöker oss genom en film. Han ritar upp ett diagram över allt som finns där ute. En liten tårtbit över det vi vet. En lite större över det vi kan ana. Och så det allra mesta. Energi och materia vi ännu inte kan förstå.
Det finns så många svar kvar att finna. Och när vi grubblar över den katolska diakonens fråga måste vi söka någon annanstans än i vetenskapen. Kanske är själva sökandet efter svar, så nära de flesta av oss kommer ett svar. Kanske är det bara djupt i oss själva som några svar alls finns att finna. Och kanske är det så med ganska många av de frågor som vi oundvikligen måste ställa oss här på jorden. Vad gör vi med vår tid? Vem vill vi vara? För vad är vi till?
Jag saknar stunden när jag fick sitta tyst på min kyrkbänk och fundera över detta med andra, i bön med de som funnit tillförsikt i samma sökande tro som jag själv. Jag saknar middagen och samtalet med någon som funnit helt andra svar än mitt.
[ Gustav Fridolin: Har inte barnen hamnat tillräckligt i kläm, Liberalerna? ]
Pandemin är en farsot, en plåga, en ensamhetens sjukdom som sprids över världen. Den blottlägger klyftorna och makten. Först drabbades de fattigaste hårdast, nu står jordens rikaste först i kön till vaccinet. Men pandemin ger oss också detta. En stund till frågorna som bara den late påstår saknar svar.
Visst finns det svar. I det rum dit vår tvärsäkerhet inte når. Kanske heter det välsignelsen.
