Boris Johnson. Donald Trump. Eller varför inte Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdogan? Jag behöver bara nämna några namn ur storpolitikens persongalleri och vi undrar alla vart vi egentligen är på väg.
Men det finns ett tydligt undantag. När resten av världen vinglat, så har Tyskland hållit kursen.
CDU har nu utsett Armin Laschet till Angela Merkels efterträdare. Det är en epok som närmar sig sitt slut. Kanske regeras Tyskland efter nästa val av en förbundskansler som står mig politiskt närmare än båda dessa två – de Grönas Robert Habeck ser ut att bli den som utmanar kristdemokraterna om fortsatt styre – men jag varken kan eller vill förneka Merkels gärning och betydelse.
[ Frida Park: Vad ska K i KD stå för, Kristdemokraterna? ]
Det vilar en särskild historisk skönhet över att just Tyskland valde att leva upp till löftena som slöts sist världen varit i brand. Efter andra världskriget formulerades asylrätten. Rätten till en fristad växte ur insikten om att galenskapen blev möjlig när ingen ställde upp, och världen delades i länder där förföljda inte kunde leva och länder till vilka de inte fick fly.
Man tror att man följer opinionen, men egentligen skapar man den.
— Gustav Fridolin
När nu fler människor än någon gång sedan dess är på flykt, så vill de flesta glömma vad vi en gång lovat. Inte Merkel. Hennes svar var: “wir schaffen das”. Vi klarar det.
Alla höll inte med förstås, men effekten av hennes ledarskap är tydlig när hon tackar för sig. Medan högerpopulister vinner mark på andra håll, har de svårt att hävda sig i Tyskland. De som finns inom Merkels eget parti ges inte taktpinnen. CDU har inte, som andra partier i den politiska familjen, följt högerpopulismen i spåren och tappat både makt och värderingar på vägen.
I den tyska debatten ryms många frågor om migration och integration förstås. Men de samsas där med andra problem och utmaningar och blir inte som i andra länder de enda dominerande frågorna.
För när Merkel säger att vi kan klara integrationsproblemen lyssnar människor. Man börjar diskutera hur de ska lösas och fastnar inte i en bottenlös auktion om hur få som ska hjälpas.
När politiska ledare tävlar i hårdhet, tror vi snart att det inte finns någon annan väg.
— Gustav Fridolin
[ Angela Merkels efterträdare utsedd ]
Sverige har ingen Merkel. Ledarna för de stora partierna tävlar i att förklara hur integrationsproblemen är olösliga och flyktingarna för många. Man tror att man följer opinionen, men egentligen skapar man den.
Det var det som förvånade mig mest när jag själv hade plats vid regeringsbordet. Hur man lät sig bli slav under staplarna i diagrammen som mätnissarna presenterade. Utan att förstå att det man läste var något man själv kunde påverka.
När politiska ledare tävlar i hårdhet, tror vi snart att det inte finns någon annan väg. Det blir till ett självspelande piano.
Merkel ville inte spela på de tangenterna. Det har lämnat hennes land lite friskare och kanske mer förmöget att faktiskt lösa problemen vi står inför.
