Den 2 november blev jag hämtad av ambulansen för transport till S:t Görans sjukhus. Där konstaterades snabbt att jag drabbats av det fruktade coronaviruset. Blev inlagd på avdelning 37, en specialiserad avdelning för coronapatienter. Under sju dagar skulle jag sedan andas med hjälp av syrgas dygnet runt.
En coronaavdelning är ett dödens väntrum. Statistiskt vet man att drygt 13 procent av dem som läggs in där aldrig kommer tillbaka hem. Deras liv slutar på sjukhuset. I våras var det 25 procent som avled av coronapatienterna, sjukvården har utvecklats betydligt för att klara denna hemska sjukdom.
[ Stefan Swärd: "Som att bli överkörd av en långtradare" ]
Var finns Gud på avdelning 37 på S:t Göran? I Bibeln läser vi i Psaltaren 23: “Även om jag vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, för du är med mig.” Gud har lovat att alltid var med oss, även i dödsskuggans dal. För mig var avdelning 37 på S:t Görans en “dödsskuggans dal”. Vi hamnar ibland i situationer där denna dal inte kan undvikas. Gud har inte lovat oss odödlighet. Men han har lovat att alltid vara med oss. Den dagen vi måste lämna detta jordeliv har han lovat att ta emot oss på andra sidan.
Mitt i denna dödsskuggans dal är han med mig
— Stefan Swärd
Livet på en coronaavdelning är utmanande. Fullständigt besöksförbud, inlåst i ett rum med ständigt uppkopplad syrgas. Mycket personal som ofta kommer in i rummet med full skyddsutrustning. Jag vet inte hur de såg ut bakom all skyddsmundering. Men ändå den fullständiga upplevelsen av att mitt i denna dödsskuggans dal är han med mig, jag behöver inte frukta något ont. Lovsången och friden i hjärtat, även om det fanns stunder med kamp mot panikångest, när andnöd uppstod och blodets syreupptagningsförmåga föll snabbt, till exempel efter en hostattack.
[ Ingen förlåtelse utan bekännelse, Tegnell och Löfven ]
Jag tackar Gud för den svenska sjukvården och för all personal på avdelning 37. Långa arbetspass, hårt arbete, en ständigt växande ström av dödligt sjuka patienter, ständiga provtagningar och medicineringar dygnet runt. Men ändå så noggranna, professionella. Bakom visiren och skyddsmunderingen möter man vänligheten och mänskligheten. Guds redskap i livets och helandets tjänst. Jag tror att Herren är min läkare. Förbönstjänsten är så viktig. Men när det gäller corona har syrgasen, respiratorerna och den intensiva sjukvården varit viktiga verktyg för att rädda livet på många människor.
Jag fick både förbön från många kristna och professionell sjukvård. Det gav mig livet åter. Den 10 november blev det en ambulanstransport hem. Var som ett vrak när jag kom hem, kunde gå bara några få meter med hjälp av kryckor. Men livet återvände steg för steg. Idag är jag helt återställd. Jag tackar Jesus, och jag tackar S:t Görans sjukhus för att jag får en stund till på jorden.
