Jag lämnar femåringen med linnet och luciakronan i dörren på förskolan. Jag får inte gå in. I stället sitter jag hemma och väntar på filmen de lovat skicka. Så ska jag ändå få se henne sjunga jullåten hon själv valt.
Julen 2020 blir inte som någon annan.
Jag tänker orimligt ofta på Sven Melanders sketch, den där han står i snön på en skolgård och frågar ett barn i randig mössa vad hon önskar sig. “Om du får önska dig vad som helst i hela världen.”
En docka. En cykel. En video.
Flickans svar imponerar inte på Sven.
Det krävs motfrågor, hot och höjd röst innan han får svaret han vill ha och lugnt kan vända sig mot kameran för att berätta att det svenska barn önskar sig mest av allt inför jul är fred på jorden.
En avståndsfull jul vi få.
— Gustav Fridolin
[ Läs mer | Anders Arborelius: Låt oss fira jul i kyrkan ]
Vad skulle en vuxen svara?
Vi har växt ifrån dockor och videoapparater. Men vad vill vi allra mest ha av julen, innan vi blir påminda om att önska något för andra?
Kanske lite sällskap. Värmen framför en brasa med våra kära. En kram från någon vi saknat. Ljus i årets mörkaste tid.
Allt det vi tvingas välja bort julen 2020. Inga stora familjehögtider. Inga tända ljus längs kyrkogången i ottan. Ingen gemensam grantändning mellan gårdarna.
En avståndsfull jul vi få.
Vi är ombedda att hålla oss ifrån affärerna och bussarna. Så utanför de små butikerna som tar hand om postorderpaketen ringlar köerna i stället långa.
Det säger något om vår tid. Allt kan tydligen ställas in, skjutas upp. Utom shoppingen då.
Varje dag lämnar lastbilarna ett litet berg av paket i din närbutik. Utanför står vi med avstånd till varandra innan vi får lådan med det som ska slås in och skickas vidare för att skänka lite glädje.
En docka, kanske. Eller ett stycke elektronik med avsändaradress i Kina.
Några bär mask. Oron äter som ett hål i oss. Och där står vi i kön och hoppas att just det vi köpt kan fylla det där hålet. Ge oss någon slags normalitet.
Men sådant går inte att köpa för pengar.
Inte för att vi inte försökt. Det här året, har forskarna räknat ut, är det år då allt av människor skapat i massa överstiger den samlade biomassan. Våra prylar och paket, vårt skrot, cement och asfalt – tillsammans är det mer än alla växter och djur och människor. Bara plasten som just nu finns i dina skåp och i barnens leksakslådor och som en gråmjuk sörja i haven – den har mer massa än alla djur under ytan och på land tillsammans.
Snön som singlade runt Sven Melander smälter innan den träffat marken. Värmerekord slås. Krigen fortsätter i torkans spår. Och vi ställer in att träffa varandra medan vi stampar i kön efter ett paket till.
Så plingar det till i mobilen och jag får se vilken jullåt min femåring valt. I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut, sjunger hon.
Jag visste inte att hon kunde den, men jag hoppas hon får rätt.
[ Läs mer | Församlingar frustrerade över att inte få träffas - medan gallerior är fulla ]
