Förra veckan firade Lausannerörelsen tioårsminnet av sin tredje stora kongress om världsevangelisation. I oktober 2010 samlades mer än 4 000 kristna ledare från 198 länder i Kapstaden, Sydafrika, för att förnya sin överlåtelse till missionsbefallningen och för att tänka strategiskt kring nya missionsutmaningar.
Samma år började jag arbeta för Svenska evangeliska alliansen, som är Lausannerörelsens kontakt i Sverige. Jag jobbade då med lanseringen av den svenska översättningen av “Cape Town Commitment”, som bygger vidare på Lausannedeklarationen, och som beskriver trons innehåll och utmaningar.
En av de stora frågor som identifierades i Kapstaden var den religiösa och relativistiska pluralismen. Kan vi som kristna i ett sekulärt och mångkulturellt samhälle tala i exklusiva termer om Jesu anspråk, hans försoningsverk och att han är enda vägen till frälsning?
Ironin i att påståenden om att det inte finns någon absolut sanning är en absolut sanning i sig.
— Jacob Rudenstrand
I Sverige är denna fråga ständigt aktuell. Både i våra studier och på våra arbetsplatser möter vi påståenden som att “Jesus kanske är sanningen för dig” eller “det finns flera vägar till Gud” med påföljande krav på “tolerans”. Själv konfronterades jag med sådana invändningar när jag läste på högskola. En del kristna har kunnat konstatera ironin i att påståenden om att det inte finns någon absolut sanning är en absolut sanning i sig. Samtidigt har många andra köpt relativismen och antingen lämnat tron bakom sig eller kraftigt sekulariserats.
Dessa ser inte Jesus som Herre längre utan det talas mer om att han är ett föredöme. Kristendomens kärnbudskap beskrivs som “alla människors lika värde” och man vill verka för en “progressiv och inkluderande förståelse av kristen tro” – som om inbjudan till frälsning inte inkluderar alla. Man vill helt enkelt ha Jesu rike men inte Jesus som kung. Men ett evangelium som handlar om en Messias som en förebild landar bara i moralism.
Läs mer: “Europa behöver återevangeliseras”
En del kyrkor har följt med i denna glidning. Man drar sig därför för att missionera bland muslimskt troende eftersom man vill motverka främlingsfientlighet genom att se det gemensamma hos de olika religionerna. Jesus påstås vara vägen bara för oss kristna. Församlingens samhällsbidrag blir helt enkelt viktigare än predikan om Herren och Frälsaren och mission reduceras till hjälparbete. Bibeln ses som en handbok antingen i aktivism eller i andlig självhjälp. Till och med Jesus själv förpassas till avbytarbänken med motiveringen att han kan vara ett hinder och att Gud är större än så. Och så skapas en frälsare efter den egna avbilden.
I alla tider finns det en risk att vi som kristna pressas att avvika från evangeliet. Vi behöver inse allvaret i om våra sammanhang relativiserar de goda nyheterna.
