Röken var vit, balkongdörrarna öppna, folkmassan brusade av förväntan.
Vilket var den nya påvens första ord?
Frid.
”La pace sia con tutti voi!” Frid vare med er. Att Leo XIV, amerikanen som fram till alldeles nyligen hade hetat Robert Francis Prevost, valde just den traditionella fridshälsningen som öppningsfras av sitt pontifikat är långt ifrån en slump.
Påven talade till en splittrad, sårig värld. När han några dagar senare höll sin första offentliga ”Regina Coeli”-bön från Peterskyrkan återkom han till ordet i betydelsen ”fred”.
”Jag vädjar till världens mäktiga”, sa han, ”med dessa ständigt aktuella ord: aldrig mer krig!” Han nämnde det uppblossande våldet mellan Indien och Pakistan, han talade om de utmattade civila och de fångna gisslan i Gaza och han uppmanade till alla ansträngningar för ”en äkta, rättvis och varaktig fred” i Ukraina.
Men han talade förstås också om pace i bemärkelsen frid. Om ”den uppståndne Kristi frid. En frid som är obeväpnad och avväpnande, ödmjuk och bestående”. Påvens tal kallas ”urbi et orbi”, till staden (Rom) och världen”, och de går ut till en värld och en tid som präglas av allt annat än just frid.
Vi är som ett sillstim, alltid på väg, hetsigt ryckande i grupp åt höger, vänster, upp och ner, aldrig i vila.
— Erik Helmerson
För vilken frid finns i hyperkonsumtion och bekräftelsejakt? Hur fridfullt är strävandet efter nya Tiktokföljare, nya Netflixserier och ännu ett banklån för att betala ett nytt kök i stället för det åtta år gamla? Den frid vi känner när tröjan äntligen levereras från Amazon eller Temu – hur länge varar den? Hur djupgående är den?
”Känslan sitter kvar länge”, löd en gammal charterslogan – men hur sant är det? Är det inte så att redan morgonen efter att flyghjulen studsat mot Arlandas asfalt börjar man famla efter nästa kick, nästa resa, nästa chans att unna sig? Vi kan ju inte ens åka buss i åtta minuter längre utan att kolla Insta eller Youtube efter något, vad som helst, någon dansande kakadua eller hund i mössa som får oss att slippa titta inåt i tystnad och söka efter den verkliga friden. Vi är som ett sillstim, alltid på väg, hetsigt ryckande i grupp åt höger, vänster, upp och ner, aldrig i vila.
Och eftersom världen är rastlös, splittrad och sårig talade påven också till ett rastlöst, splittrat och sårigt samfund. Den som delar in katolska kyrkan i en höger- och vänsterfalang gör det alldeles för lätt för sig, stridsfrågorna är mer mångfacetterade än så och kyrkan är en pilgrimsfärd, inte ett parti eller parlament.
Däremot har omvärldens konflikter också sipprat in genom kyrkdörren. Påve Franciskus pontifikat sammanföll med framväxten av den konservativa nyhögerns triumfmarsch genom debatten, och han blev snabbt en vattendelare. Behandla hbtq-katoliker, frånskilda och kvinnor som gjort abort med respekt och nåd, sa Franciskus. Han ville att kyrkan skulle bli solkad och smutsig av gatans damm. Eukaristin, nattvarden, skulle inte vara ett pris som den rättfärdige förtjänar utan ett läkemedel som den sargade behöver. Hierarkierna skulle rivas och kyrkan byggas ”synodalt” – underifrån med dialog och framför allt lyssnande. Fler kvinnor skulle in, både i mässan och Vatikanen.
Det är klart att mer konservativa katoliker protesterar. De lever fortfarande med smärtan och sorgen efter Andra vatikankonciliet på 1960-talet, det som skulle föra kyrkan ut i världen, öppna för mer ödmjuk dialog med andra samfund och religioner, hitta ny relevans i samtiden – och inte minst förändra den katolska mässan. Den gamla riten, med sitt latinska språk, med prästen vänd bort från församlingen och med minimalt yttre deltagande av de troende, ersattes då av dagens liturgi som i mycket liknar den svenskkyrkliga gudstjänsten.
Den gamla mässan kom att bli en starkt symbolisk fråga för Franciskus kritiker. Hade inte hans föregångare, påve Benedikt, precis öppnat porten för större möjligheter att fira den gamla mässan? Nu slog Franciskus igen den med ett dån som kom det gamla kyrkobygget att skälva. Kyrkan ska vara en. Det ska inte finnas ”traditionella” och ”progressiva” katoliker som går i var sin mässa. Den traditionella liturgin begränsades kraftigt, kanske var planen att den alldeles skulle dö ut i takt med de präster som fortfarande tilläts att fira den.
Här gick Franciskus fel. Den gamla mässan är en unik andlig upplevelse som letar sig in i själens mest stängda vrår. En kontemplativ, tyst explosion av skönhet och mening. Även om man inte förstår allt som sägs förstår man vad som uttrycks. I tystnaden blir Guds röst tydlig.
Samtidigt var påve Franciskus motiv klara. Den traditionella mässan var en så starkt brinnande symbol för splittring i kyrkan att han ville kväva elden en gång för alla. I stället viftade han upp nya lågor. Den ”nya” mässan kom i traditionalistiska ögon att stå för allt som gått fel i Katolska kyrkan, allt som gjorde den för modern, för lyhörd inför samtiden, för respektlös inför traditioner äldre än medeltiden.
Problemet är de som ser den äldre och den yngre mässformen som substitut, som att en av dem är onödig, okatolsk, och ska bort. I själva verket är de komplement. I den bästa av världar existerar de sida vid sida och låter de troende välja hur de vill sträcka sig efter Gud just denna gång. Det är smärtsamt att höra konservativa katoliker på sociala medier lustfyllt smäda den nya mässan, den som en gång lockade mig till kyrkan och som är den överväldigande majoriteten katolikers fönster mot evigheten.
[ Fredrik Wenell: Det är inte främst för teologin påve Franciskus kommer bli ihågkommen ]
Men man ska inte överdriva ”splittringen” i kyrkan. De allra flesta katoliker går i (den nya) mässan varje söndag, lyssnar till predikan om hur de ska bli bättre människor, ger varandra fridshälsningen, möter Kristus och kunde inte bry sig mindre om det ivriga fäktandet i europeiska och amerikanska sociala medier.
Det mesta pekar mot att Leo XIV inte har några planer på att bryta med sin föregångares syn på kyrkan utan tvärtom står för kontinuitet. Den nya herdens kyrka kommer att fortsätta sträva efter att vara ohierarkisk, brobyggande, fortsätta att söka sig nära de fattigaste och mest utsatta.
Nu väntar vi. Många katoliker spanar med största spänning efter den nye påvens första ord om den traditionella mässans framtid. De kommer att bära mening. Ett tips är att han kommer att visa sig mindre rigid än sin företrädare och åter glänta för ett utökat firande av den gamla liturgin.
Ett sådant symboltyngt beslut skulle, åtminstone tillfälligt, ge Leo respit att driva Franciskus mer inkluderande linje vidare. Och, åtminstone tillfälligt, föra kyrkan något närmare ett enande.
”Gud älskar oss, Gud älskar er alla, och ondskan kommer inte att segra.” Så sa den nya påven till de troende och världen på Petersplatsen i sitt allra första framträdande. Det är andra ord för samma budskap, samma önskan: Frid vare med er.
