Fostran av nästa generation är det främsta uppdraget vuxenvärlden har. De flesta mammor och pappor vill inget hellre än att ge sina barn de bästa förutsättningarna för att skapa sig ett gott liv. Det är en naturlig del i föräldraskapet. Föräldraansvaret, detta modeord inom dagens politiska debatt, är långtgående. Men det är också föräldrars rättigheter. De har ett stort ansvar, och rätten, att forma nästa generation i enlighet med sina egna värderingar och övertygelser. Men denna rätt ogillas av en del politiker.
Föräldrar som fostrar sina barn i traditioner som inte passar den rådande regimen, har genom historien setts som ett problem, i alla fall i ickedemokratiska stater. Staten har då oblygt använt skolsystemet för att forma nästa generation i rätt sätt att tänka, tycka och tala. Det är inte så långt ifrån tankarna på hur den socialdemokratiska visionen om bygget av det goda samhället skulle gå till. Så tidigt som möjligt skulle staten ta över stor del av fostranansvaret över barnen så att de skulle få med sig rätt värderingar, åsikter (och förhoppningsvis partisympatier). Detta brukar vara något liberaler med emfas vänder sig emot. Men inte dagens Liberaler.
På bästa Alva Myrdalska pratar Tidöregeringens utredare Gulan Avci (L) om att ”barns rätt till en bra start i livet trumfar föräldrars rätt att kunna neka sina barn förskola”. Avci landar i att förskolan måste bli obligatorisk från tre års ålder. Allt i den heliga integrationens namn. Argumenten må ha skiftat genom årtionden, men medlen är desamma: genom fostran av barnen ska staten uppnå sina politiska mål.
Ja, språket är nyckeln till integrationen. Språket öppnar dörrar till gemenskap och samhälle, och förståelse och framtid. Barn har rätt att få med sig goda språkkunskaper i det svenska språket, och det gärna så tidigt som möjligt. Gott så.
Det går nämligen utmärkt att lära sig, och med bravur behärska svenska språket även om man fyllt fem eller sex år.
— Frida Park
Men 95 procent av alla treåringar går redan i förskola. De övriga få, de som kommer i fyraårsåldern, femårsåldern, eller i sexårsåldern till den i skolplikten numera ingående förskoleklassen – är knappast förlorade, inte heller är det med dem integrationen står eller faller. Det går nämligen utmärkt att lära sig, och med bravur behärska svenska språket även om man fyllt fem eller sex år.
Det blir löjeväckande att påstå att de ytterst få barn som inte sätts in i förskola i minst 30 timmar i treårsåldern skulle vara problemet. Själva grundorsaken är ju att förskolan, förskoleklass och skola inte i tillräckligt hög grad ger barnen de språkkunskaper de behöver, när de väl kommer. Det är ett gigantiskt problem att läsförståelsen försämras och att de som nu tar studenten i juni har väsentligen sämre kunskaper i svenska än tidigare generationer. Gäller det bara treåringarna som inte gått i förskola? Knappast.
Regeringen borde sannerligen överväga andra, mer träffsäkra åtgärder:
- Sätt ett maxtak på antal barn och personaltäthet i förskola och de första åren i grundskolan. Ett maxtak som inte går att runda. Tre pedagoger i en barngrupp om 18 småbarn är i verkligheten ofta bara en, eftersom de andra två är upptagna till exempel med att byta blöjor, ta hand om administration eller förbereda mellis.
- Förstärk språkundervisningen för barn mellan 5–9 år genom att fortbilda samtliga lärare i svenska språket med fokus på språklig medvetenhet och läs- och skrivinlärning. Inget är viktigare under de första åren i skolan.
- Erbjud och bygg ut öppna förskolor med fokus på språk och gemenskap för alla barn 0–5 år där föräldrar är välkomna tillsammans med sina barn. Gärna tillsammans med civilsamhället. Det blir inte bara en vinst för språket, utan för integrationen. Dessa kontaktytor skapar därtill viktiga möjligheter till att kunna stötta kvinnor som befinner sig i hedersutsatthet.
Var och en blir salig på sin tro, brukar det heta. Men tron på att integrationen skulle stå och falla med att tvinga in ytterligare treåringar i redan överfulla barngrupper, i en förskola där pedagogerna alltför ofta själva har bristande kunskaper i det svenska språket, det är inget annat än självbedrägeri.
