Påve Franciskus har fått somna in i tron på sin Herre. Han kommer att bli ihågkommen för en del uppseendeväckande beslut, men framför allt för att han konsekvent valde att stå på de fattigas sida och ofta lät detta prägla sina handlingar.
När den vita röken steg från konklavens skorsten den 13 mars 2013 var det inte bara första gången som en jesuit, utan också första gången som en sydamerikansk kardinal valdes till påve. Franciskus, eller Jorge Mario Bergoglio, trädde in i jesuitorden som 22-åring år 1958 och undervisade under många år präststudenter i San Miguel, en förstad till Buenos Aires. Men det är inte främst som teolog han kommer att bli ihågkommen.
När påve Franciskus valdes som den 266:e i ordningen var det en tydlig skillnad som särskilde honom från sin föregångare, Benedikt XVI. Den förre påven var känd för sin traditionella teologi, men också för sina banbrytande samtal med Jürgen Habermas om den kristna trons plats i västerländska samhällen.
[ Påven: Jag ringer till Gaza varje kväll klockan sju ]
Det är inte så att Franciskus inte bidrog till teologins utveckling – att påstå något sådant vore fel. Han hade exempelvis stor betydelse för den ekumeniska teologin, och vissa menar att han förde Andra vatikankonciliets ekumeniska vändning i en riktning som låg närmare dess ursprungliga avsikter. I det sammanhanget kommer vi svenskar såklart att minnas honom för hans deltagande i 500-årsfirandet av reformation 2016.
Men påve Franciskus kommer inte främst att bli ihågkommen för sina teologiska beslut, utan för sina många praktiska och ibland oväntade val. Ett av dessa beslut tog han redan vid sin ankomst till Vatikanen, då han valde att inte bosätta sig i det apostoliska palatset utan i den mer anspråkslösa bostaden i Sankt Martas Hus. Det var ett beslut som kan ses som ett tecken på vad som skulle känneteckna hans pontifikat.
Denna omsorg om de fattiga går som en röd tråd genom hela hans pontifikat – från hans val av transportmedel och bostad till hans beslut om sin sista viloplats utanför Vatikanens murar.
— Fredrik Wenell
Han avstod även vid flera tillfällen från att färdas i den skottsäkra påvebilen och valde i stället enklare fordon. Hans vilja att komma närmare folket blev också tydlig i hans roll som Roms biskop och ”äldste”. Han besökte regelbundet Santa Maria Maggiore i centrala Rom och återvände ofta dit för bön framför en ikon av jungfru Maria. Det är där han önskat att bli begravd – i stället för i Peterskyrkans kryptor, där de flesta påvar vilar. Hans identifikation med det enkla och de fattiga, utan att förminska påveämbetets betydelse, är något som kommer att leva kvar i minnet.
Hans tid som påve var dock inte utan utmaningar. Flera avslöjanden om sexuella övergrepp inom kyrkan kom fram under hans pontifikat. Han möttes av kritik för att inte ha gjort tillräckligt, samtidigt som mycket av det som uppdagades skedde före hans tid. Trots det ryggade han inte tillbaka utan adresserade frågan på sitt sätt.
Men det som kanske allra flest kommer att minnas honom för är hans engagemang i klimatfrågan. Hans encyklika Laudato Si' visar hans känslighet för vår tids utmaningar. I dokumentet talar han om behovet av en ekologisk omvändelse och betonar hur mänskligheten är en del av Guds skapelse.
Hans passion för de fattiga genomsyrade också hans klimatengagemang. Han pekade på att de mest utsatta bär en oproportionerligt stor börda av klimatförändringarnas konsekvenser. Denna omsorg om de fattiga går som en röd tråd genom hela hans pontifikat – från hans val av transportmedel och bostad till hans beslut om sin sista viloplats utanför Vatikanens murar.
Kristenheten sörjer med sina syskon i Romersk-katolska kyrkan och ber om vägledning när de nu står inför processen att välja en ny påve.
[ Anders Arborelius ”lite förskräckt” över att pekas ut som påvekandidat ]
