Efter att Annie Lööf lämnade har C-skutan kämpat för att hålla sig flytande. I de senaste opinionsundersökningarna hamnar partiet under riksdagsspärren. I valet 2018 var det tydligt att Annie Lööf utsåg SD som huvudmotståndare och det lönade sig, i alla fall något. Partiet nådde 8,5 procent, den högsta siffran sedan 2002, men i nästa val var man nere på mer ”normala” 6,5 procent. Under partiets undantagstillstånd, om uttrycket tillåts, de två år som Muharrem Demirok varit kapten, har C fått bottenkänning.
Väljarna vet inte vad partiet står för och vet inte vad man får för en röst på C. Det enda man med säkerhet har kunnat hävda är att en röst på C inte är en röst på SD. Men kommer det vara så även i framtiden?
En intern kritik mot Demirok var att han positionerat partiet allt närmare Socialdemokraterna. Helt oväntad var väl inte den utvecklingen med tanke på Lööfs kurs, som bibehållits av hennes efterträdare, att inte någonsin ta stöd av eller samarbeta med SD. Vill man inte samarbeta med SD, och övriga partier i den sedan länge begravna Alliansen undanröjt egna och andras motstånd mot att släppa in Åkessons parti i värmen, står man antingen ensam eller så får man ty sig till övriga partier – även om de befinner sig vänsterut. Hur djupt rotat än motståndet mot SD är inom C finns det också en någorlunda cementerad motvilja mot att ge en vänsterregering sitt ohejdade stöd. Den gröna liberalismen har, allt sedan Maud Olofssons dagar, varit företrädesvis borgerlig. Det blev dock svårare att hävda i takt med att man på grund av SD-motviljan knöt sina påsar allt närmare de rödgröna partierna. Och schismen, eller debatten som centerpartisterna själva kallar det för, är på intet sätt avgjord, och kommer alltså landa tungt i knät på vem som än kommer ta över rodret vid den extrainsatta partistämman 2 maj.
Kan det till och med vara så att Hatt kan vara precis vad C behöver för att kunna samla sig och bli ett verkligt mittenalternativ för väljarna?
— Frida Park
Daniel Bäckström, Ulrika Liljeberg, Elisabeth Thand Ringqvist och Anna-Karin Hatt omnämndes som möjliga efterträdare. Trots att Hatt så sent som den 2 april sa att hon efter moget övervägande bestämt sig för att tacka nej till att kandidera, föreslås alltså den tidigare energiministern och it-ministern i regeringen Reinfeldt som ny partiledare för Centerpartiet. Ett nej kan bli ja, konstigare saker har hänt. Och gedigen erfarenhet har hon, Anna-Karin Hatt. Och stöd internt. Hon har inte bara många år av engagemang inom partiet bakom sig, hon har varit statssekreterare, statsråd och minister. Det är värdefull erfarenhet för den som vill lägga till partiledare på sitt cv. Efter åren i C har Hatt också hunnit med att vara chef för bransch- och arbetsgivarorganisationen för tjänsteföretagen, Almega, och sedan 2019 vd för Lantbrukarnas riksförbund, LRF. Så mycket mer företagsnära, grön bondeliberalism blir det nog inte. Vad betyder det i så fall för Centerpartiets vägval framåt? Kan det till och med vara så att Hatt kan vara precis vad C behöver för att kunna samla sig och bli ett verkligt mittenalternativ för väljarna?
Om Hatt kommer att väljas dagen efter Socialdemokraternas 1 maj-tåg återstår det att se om hon förmår ena ett parti som väljarna inte förknippar med någon enda sakpolitisk fråga. Det i sig är en mer alarmerande kris än partiets framtida förhållningssätt till SD. Även om Anna-Karin Hatt i sina roller på Almega och LRF hållit sig nära politiken har det runnit mycket vatten under broarna sedan hon sist fanns i partiledningen. I dag spelar C på samma planhalva som V och MP, då kanske det inte räcker att prata om klimatet för att locka nya väljare. Nej, det kommer krävas betydligt mer. Helt säkert är att en alldeles lugn seglats inte är att vänta för den som är villig att ta på sig kaptensmössan för Centerpartiet. Även om man heter Hatt i efternamn.
