Så dök den upp igen – moralpaniken. Många kommer ihåg när 1980-talets symbol för moralpaniken, Siewert Öholm, håller upp en W.A.S.P skiva och oroar sig över hårdrockens inflytande på barn och unga. En annan gång var det videovåldet. Längre tillbaka var det Elvis vickande höfter och dansbaneeländet som orsakade oro bland vuxna över vad de kulturella uttrycken kunde tänkas göra med ungdomarna.
Moralpanik återkommer med jämna mellanrum och är ofta den etablerade vuxenvärldens reaktion på uttryck i ungdomskulturen de inte riktigt förstår. Paniken har i Sverige varit riktad mot ungdomar som utmanade en konservativ, inte sällan kristen, moral. Vuxenvärlden såg de nya mönstren inte bara som ett hot mot individer utan också i förlängningen mot det samhälle de själva hade varit med om att bygga upp och forma.
Men den nu aktuella moralpaniken skiljer sig från de tidigare. Nu kommer den nämligen från ett progressivt håll. Denna gång är det en progressiv moral som utmanas av konservativa värderingar.
I flera artiklar har svenskkyrkliga präster uttryckt sin oro över en ny grupp ungdomar som strömmar till kyrkan. Det handlar om unga konservativa män. Två präster, Hillevi Uddenfeldt och Olle Liljefors, oroas över vad de beskriver en tro som ”kombinerar kristen tro med förakt för bland annat kvinnor, homosexuella och människor med annan eller ingen tro.” (DN 5/4) Den sortens värderingar bör självklart samhället motarbeta. Förakt hör inte hemma någonstans.
Men det finns några omständigheter i reaktionen som är kontraproduktiv.
Om de är döpta borde väl också de vara en del av kyrkans vi?
— Fredrik Wenell
Texten i Dagens Nyheter präglas av ett vi- och dom-tänkande. Det finns ett underförstått ”vi” som ses som inkluderande, toleranta och välkomnande. Det är också detta ”vi” som uppfattas förvalta kyrkans tro. De andra – de unga konservativa männen – har präglats av amerikanska konservativa nätpredikanter. Här är ytterligare ett vanligt drag hos moralpaniker – inflytandet kommer ofta från USA och uppfattas som främmande för oss i Sverige.
[ Därför lockar Svenska kyrkan unga just nu ]
En annan reaktion handlar om att psykologisera de unga männen. I Kyrkans tidning (7/4) skriver Robert Tjernberg en intressant krönika i form av ett brev till de unga männen och deras präster. Det är en god ordning att tala med varandra i stället för om varandra. Men också hans text utgår ifrån ett vi och dom: Vi förstår att det har blivit så här. Ni har det inte lätt i dag och det är därför fullt begripligt att ni vänder er till de amerikanska predikanternas enkla svar. Men gör inte det, sanningen är inte så enkel som de låter påskina. Livet är mer komplicerat än vad de ger sken av. Vi har förstått det och vi kan hjälpa er vidare. Ni kommer också mogna och snart omfatta våra värderingar.
Det är mycket riktigt att livet är betydligt mer komplicerat än vad alltför enkla svar ger vid handen. Det är också helt riktigt som Tjernberg skriver att amerikanska nätpredikanter kan ha fel. Men det kan väl svenska präster också ha?
Visst finns det hatiska predikanter på nätet. Det finns konservativa kristna rörelser som inte bejakar kvinnor i ledarskap. Det finns tyvärr även kristna som uttrycker hat mot homosexuella. Men det gäller knappast alla konservativa unga män som söker sig till Jesus nu. Det vore därför olyckligt att måla upp gruppen som helhet som ett hot mot kyrkan. Det vore bättre att lyssna på dem. Och om de är döpta borde väl också de vara en del av kyrkans vi? I en demokratisk och öppen folkkyrka borde väl också deras röster få höras, även om de kommer fram till en annan slutsats än majoriteten?
[ Unga mer konservativa - ser det som ett eget val och inte samhällsstruktur ]
Kanske är det just här skon skaver. Svenska kyrkan anklagas ofta, inte sällan med rätta, ibland inte, för att vara vänster och progressiv, det beror delvis på att Svenska kyrkan i såväl teologiska frågor som i livsstilsfrågor (till exempel abort eller samkönade äktenskap) är stolt progressiv, som Frida Park skrivit tidigare på ledarplats. Om Svenska kyrkan inte klarar härbärgera dessa unga sökande konservativa männen och den tro de funnit visar det att särskilt inkluderande är hon inte, i alla fall inte om man inte bekänner den ”rätta progressiva livsstilsläran”.
Fanny Willman, ledarskribent på Kyrkans tidning (8/4), menar att det vore förödande om de unga männen vände i dörren när de inser att sådana som de egentligen inte är önskvärda om de inte blir som de andra och följer normen. Kyrkorna bör därför, menar hon, vara gemenskaper där samtalen tas när de uppstår. Det har hon helt rätt i.
Svenska kyrkan har alla förutsättningar att bli en viktig rörelse i vårt land om de lyckas visa hur trygga rum kan skapas för alla. Rum där det är högt i tak. Där både konservativa och progressiva idéer får plats och kan brytas och bändas mot varandra. För som det så ofta påpekas – Svenska kyrkan är ingen åsiktsgemenskap utan en bekännelsekyrka. Har det gått förlorat eller gäller det fortfarande?
[ Frida Park: Tar kyrkorna vara på tillfället när unga söker efter tron ]
