Moral ställdes emot juridik, skrev Dagens reporter Thomas Österberg i en analys av den första dagen av rättegången mellan Daniel Alm och pingstförsamlingen i Västerås. Juridikens dom blev att församlingen inte bröt mot lagen när Daniel Alm skildes från sin tjänst; Daniel Alms bristande moral raserade det förtroende som var nödvändigt för att han skulle kunna fullgöra sin tjänst.
Egentligen är det inte konstigt; det är ytterst svårt att fortsätta vara pastor och föreståndare om man levt på ett sätt som går emot vad man själv, Bibeln och kristenheten predikar. Förtroende är det enda mandat man har. Innebär det att alla pastorer och ledare måste vara fullkomliga? Nej. Det finns inga perfekta människor, så inte heller pastorer. Rätten skriver till och med att det inte går att kräva att en person i Daniel Alms position ska vara fullständigt klanderfri.
[ Så föll domen mellan Västerås Pingst och Daniel Alm ]
Men ofullkomlighet är ingen ursäkt för att bete sig hur som helst. Rätten resonerar att det går att ställa höga krav på den högste ledaren för en organisation med få anställda som lever av frivilliga gåvor och engagerar många ideella. Därtill har ledaren brutit mot de anställningskrav som förelåg för hans tjänst. Baserat på vad som framlagts under rättegången, och här lägger rätten särskild vikt vid kvinnornas och Daniel Alms egna vittnesmål, har den tidigare ledaren för svensk pingströrelse agerat på ett sådant sätt mot de båda kvinnorna att han ”brustit i redbarhet och oförvitlighet att han inte längre kan åtnjuta det förtroende som krävs för att han ska fullgöra sin tjänst”.
Kvinnorna, som av vissa har anklagats för att vilja svärta ned den förre pingstledaren, har stått vid sitt ord trots att de riskerat att gå förlorande ur striden. Rätten slår fast att det inte finns något rimligt motiv till varför de skulle ljuga om det som skett eftersom de riskerar att inte komma ut ur processen på ett bra sätt gentemot sina församlingar och familjer.
Det är viktigt att poängtera att rätten tydligt skriver att det inte är visat att samtycke eller frivillighet inte skulle ha förekommit. Men likväl finner rätten att ansvaret vilar tungt på Daniel Alm som drivande, inte minst eftersom han fortsatt relationen under lång tid och trots att de båda kvinnorna mått psykiskt dåligt och vädjat om att det måste upphöra. Den ena befann sig i beroendeställning och den andra i personlig kris och var mycket sårbar.
Trots risk för högt personligt pris, trots risk för att deras identitet ska röjas och trots risk för att få löpa gatlopp i en rörelse som historiskt fällt hårda domar mot människor som inte lever upp till högt ställd sexualmoral, väljer kvinnorna att för rätten berätta om sina upplevelser. Utan kvinnornas mod hade sanningen inte kommit fram.
För dem och för den stämda pingstförsamlingen innebär utfallet att en slags lättnadens suck kan dras. Även för kristenheten i stort blir domen viktig, som Öyvind Tholvsen skrivit tidigare på ledarplats. När det finns giltiga skäl för ett brutet förtroende kan en församling, förutsatt att den följer föreliggande bestämmelser, skilja en pastor från dess anställning. Rättens resonemang kring pastorns ansvar och församlingens organisation visar att det finns en förståelse för kyrkornas särskilda förutsättningar och krav på moral. Det är viktigt.
[ Öyvind Tholvsen: Rättens avvägning blir viktig för frikyrkorna framåt ]
Utöver föreståndarrollen i Västerås Pingst var Daniel Alm ensam nationell ledare för pingströrelsen. Det är en ledarmodell som gång på gång visat sig innebära stora risker. Men likväl var han inte ensam. Runt omkring honom fanns personer med ansvar och mandat att säkerställa att inget av detta skulle kunnat hända. Kanske går det att hävda att allt hände i skymundan och att ingen visste. Men det går likväl att hävda att många borde ha vetat. Och borde ha satt stopp.
I en ledare efter att krisen briserat citerade ledarsidan Pingsts handlingsprogram i krissituationer. I förordet skrev Daniel Alm: ”I Första Timoteusbrevets femte kapitel ger Paulus instruktioner för hur en ledare ska tillrättavisas. Jag uppfattar andemeningen i apostelns instruktioner sådana att man som ledare får konstatera att kritik kan finnas, men när den kritiken kommer från flera håll behöver den hanteras, ibland till och med i det offentliga, och att alla genom detta kan ta varning.” Ja, ibland till och med i det offentliga. Orsaken att fallet alls hamnade i rätten, med ingående och intima detaljer om Daniel Alms förhållande till två inom Pingst anställda kvinnor, var att Alm stämde församlingen och krävde att uppsägningen skulle ogiltigförklaras. Och visst bör vi ta varning, inte minst gällande ledarkulturer.
[ Frida Park: Det enda mandat en pastor har är förtroende ]
Finns det då någon väg tillbaka för någon som fallit? Den kristna trons kärna är nåd och förlåtelse och den första kallelsen gäller först och främst gemenskap med Jesus. Och den dörren står alltid öppen för alla som har ett ödmjukt hjärta och i äkthet vänder om till Jesus.
En del är nu snara till att döma ut andlighet och karismatik som allt igenom skadligt. Det är en för grund analys. Förvisso är religion och osund maktutövning en toxisk cocktail. Men som Ulrik Josefsson, docent i praktisk teologi, skrev i förordet till Knutbyrapporten Entusiastisk kristendom: Transparens, maktdelning och reflektion är nödvändiga funktioner för att kunna välkomna en entusiastisk och karismatisk kristendom men motverka skadlig fanatism eller ett skadligt ledarskap.
Det finns i dag goda och tydliga signaler om att pingströrelsen tagit krisen på stort allvar. En förtroendenämnd har inrättats och till Pingst rådslag i maj finns ett förslag om en föreståndare och två vice som ledare för Pingst FFS. Det är välkomna steg.
Det förutsätter att de personer som ges ansvar att hålla ledare ansvariga tar sitt uppdrag på stort allvar och med stor bävan – i pingstsammanhang skulle man kalla det för Gudsfruktan – så att signaler om osunda tendenser i ledarskapet aldrig någonsin tystas ned, aldrig sopas under mattan.
— Frida Park
Men det förutsätter att de personer och funktioner som ges ansvar och mandat att hålla ledare ansvariga tar sitt uppdrag på stort allvar och med stor bävan – i pingstsammanhang skulle man kalla det för Gudsfruktan – så att signaler om osunda tendenser i ledarskapet aldrig någonsin tystas ned, aldrig sopas under mattan.
Utöver viktiga strukturer och funktioner handlar det om en kultur som måste förändras. Om pingströrelsen förr var alltför ivrig i att öppet ställa människor till svars, människor som många gånger for illa av en kärlekslös församlingstukt, måste Pingst nu och i framtiden vaka över så att man inte tvekar att avkräva ledare ansvar för sina handlingar. Här finns ett arbete att göra.
Det finns inget att glädja sig över i tingsrättens dom. Inga vinnare. Många människor har farit illa. Både de som varit direkt inblandade och personer som finns i deras närhet. Nu måste de få ro och tid att läka.
[ Öyvind Tholvsen: Dags för fler delade ledarskap i frikyrkorna? ]
