Det är riktigt uppfriskande att biskopen i Växjö stift, Fredrik Modéus, ger sig in i det viktiga samtalet om existentiell hälsa. Folkhälsomyndigheten släppte nyligen sin rapport Existentiell hälsa och folkhälsa.
Fredrik Modéus är i en debattartikel i Aftonbladet hård i sin kritik av slutresultatet och menar att trots att representanter för trossamfunden har bidragit med underlag, så syns inga spår av detta i de sammanfattningar och förslag som ges. Han drar slutsatsen att detta är ett utslag av den ”religionsfobi som ligger som en våt filt över den svenska offentligheten”.
Läser man rapporten märks det att den är trevande i sin analys. Vi vet helt enkelt väldigt lite om existentiell hälsa. Inte ens en tydlig definition finns. Vi vet således inte heller om vi kan mäta denna aspekt av hälsan. Därför vet vi inte heller om det finns ett samband mellan existentiell hälsa och psykisk eller fysisk hälsa. Det vore onekligen intressant att få ett tydligare grepp om detta.
[ Biskopens känga mot Folkhälsomyndigheten: ”Religionsfobi” ]
Det är också denna kunskapsbrist som åtgärderna vill komma åt. Även om Myndigheten för stöd till trossamfund nämns inom en parentes när vägen vidare stakas ut, så sägs inget annat som inkluderar ens civilsamhället i vägen framåt.
Då är det mycket bra att kyrkan är på banan. Men att anklaga Folkhälsomyndigheten för religionsfobi är väl magstarkt. Icke minst visar deras rapport om ensamhet som samhällsproblem som kom nyss, att de verkligen räknar med trossamfunden.
Men att det finns en viss religionsanalfabetism hos myndigheter och andra offentliga institutioner kan vara sant. Men det är en lättare åkomma att behandla än den religionsfobi som vi ibland har lite för lätt att diagnostiserar andra med.
