För snart 150 år sedan skrev dramatikern Henrik Ibsen det som skulle bli en av världens mest spelade teaterpjäser: Ett dockhem. Det väckte stor uppståndelse och bestörtning att han beskrev det som en nödvändig frigörelse när Nora valde att lämna sin man och tillika nybakade bankdirektör, Torvald och deras tre barn. Hon begick äktenskapsbrott. Därför att det vidunderliga aldrig inträffade: ”Att vårt samliv kunde bli ett äktenskap”, som Nora uttrycker det i sin slutreplik.
I pjäsen finns en underliggande men benhård kritik av den kristna äktenskapspraktiken som i kombination av ett patriarkalt samhällssystem band människor. Ibsen blev en viktig förespråkare för frigörelse och då särskilt kvinnors.
Men vad sker om man låter pjäsen utspela sig 1983 i stället? Det utforskar Dalateatern på ett utsökt sätt när de nu satt upp Ett dockhem som en del av sitt 50-årsfirande. Teatern uppnår vad god litteratur enligt Ibsen ska göra, nämligen ”att sätta problem under debatt”, som den danske samtida litteraturkritikern Georg Brandes programmatiskt uttryckte det.
[ Påkristningen pågår: Den sekulära muren vittrar sönder ]
Även om det fortfarande finns mer att uppnå i frihetskamper vill Dalateatern snarare belysa andra problem. Sekularisering var i flera avseenden liktydigt med frigörelse. Individen behövde bli befriad från ok, och det största oket stod kyrkan och religionen för, enligt Ibsen. Den satte individen i kläm. Icke minst i äktenskapet.
Nu är denna sekularisering på väg att stanna av. Det är enligt statsvetaren Magnus Hagevi för tidigt att tala om en sakralisering, eller påkristning som vi gärna får kalla det. Däremot har kyrkohistorikern Joel Halldorf helt rätt när han på ett symposium på Enskilda Högskolan i Stockholm nyss påpekade att den teori som prognostiserade en total global sekularisering visade sig inte stämma.
Enligt SOM-institutet har andelen som tror på Gud bland ungdomar 16–24 år i Sverige under lång tid varit mycket lägre än andel bland resten av befolkningen. För 15 år sedan sa cirka 30 procent av ungdomarna att de trodde på Gud, medan cirka 50 procent av resten av befolkningen sa detsamma. Denna skillnad har successivt minskat och är för första gång nu helt borta. Nu säger en tredjedel av såväl unga som av övriga befolkningen att de tror på Gud.
Samma tendens ser vi i lite mindre mått i svaren på frågan om man ber till Gud eller om man går på gudstjänst. Skillnader som fanns förut mellan ungdomar och vuxna är alltså borta. Det är tydligt att det som Ungdomsbarometern visar i sin undersökning, som vi ju inte ser bakgrundsdata till, att Jesus trendar, faktiskt också går att ana i de långsiktiga tendenser som SOM redovisar.
De är offer för makter som det sekulära inte har några botemedel för, ja inte ens ett språk att benämna i sin avförtrollade verklighetsuppfattning.
— Öyvind Tholvsen
Men vi måste gräva djupare för att förstå vad det är som gör att unga söker en tro. Kanske är Dalateatern något på spåret. Ibsens 1800-talsNora vände en kyrka man uppfattade stod för förtryck ryggen, men 1980-talets Nora fick i stället ensamhet. Dolt bakom stelbent kyrklig patriarkalism fanns det meningsfullhet och eviga värden som sekulariseringen inte förmått ersätta. Man kan alltså förstå Ett dockhem 2025 som en vass kritik av individualismens och den ytliga materialismens oförmåga att skapa goda, kärleksfulla relationer.
När Nora säger till sin Torvald att deras samliv aldrig blev ett äktenskap, så klingar det 1983 helt annorlunda än hundra år tidigare. Hon är mer ensam i sitt äktenskap än ofri. Även Torvald och familjens vänner Kristine, Doktor Rank och Krogstad lider av ensamhet och har på var sina sätt blivit små, stela pjäser i någons dockhem. De är offer för makter som det sekulära inte har några botemedel för, ja inte ens ett språk att benämna i sin avförtrollade verklighetsuppfattning.
Kanske ger detta oss ett av svaren till varför barnen till dem som var unga på 1980-talet nu söker i trons djupare skikt för att uppnå existentiell hälsa. Unga av i dag anar att befrielsen från nutidens dockhem finns i de kyrkor som också gjort en resa: Från att vilja vara handen som skapade den ytliga ordningen i det förstelnade folkhemmet, till att som trosgemenskap vara en motkraft till det ensamma oberoendet. Kanske beror Jesustrenden på en längtan efter att uppnå hållbara relationer som botar den gnagande ensamhet som individualismens enrumslägenheter lämnade oss i.
