”Förlossningsavdelningen är nära. Likaså abortmottagningen.” Meningarna kan man läsa i SvD:s reportage om överläkaren Helena Kopp Kallner vid kvinnokliniken på Danderyds sjukhus som gjort sig känd som aktivist för vad hon tror på: kvinnans rätt att fatta bra beslut. ”Och inte låta föreställningar och fördomar stå i vägen för att få ett bättre mående.” Det kan handla om rätten att slippa menstruera varje månad, något som verkligen inte är självklart i dagens debatt. Men även om kvinnans rätt att avsluta graviditeten trots att fostret redan har passerat vecka 22+0, den gräns där fostret bedöms som livsdugligt och kan överleva utanför livmodern.
”Förlossningsavdelningen är nära. Likaså abortmottagningen.” Orden i artikeln blir symboliska och illustreras av ett exempel Helena Kopp Kallner väljer för att illustrera varför hon vill se fri abort under hela graviditeten: ”Två kvinnor i olika rum på sjukhuset. Lika gamla foster. Hur hon först gör allt för kvinnan som är på väg att förlora sitt barn. För att i nästa stund genomföra en abort på kvinnan som önskar det.” Kopp Kallner avslutar sitt exempel med att säga: ”Jag kan inte se att det händer något magiskt i vecka 22+0.”
Det är lätt att instämma i det senare. Det händer inget magiskt i den veckan förutom att barnet (nu kallas det barn) kan överleva på egen hand. För många kvinnor innebär detta faktum att man frågar sig om det är etiskt hållbart att gränsen mellan liv och död ska handla om enstaka timmar. Borde inte marginalen vara väsentligen större än så, särskilt som ultraljudet som avgör fostrets ålder har flera veckors felmarginal? Helena Kopp Kallner landar i en helt annan slutsats: att Sverige därför borde tillåta abort under hela graviditeten.
Men någon gång måste kvinnans rätt att välja att avsluta graviditeten/fostrets/barnets liv ta slut.
— Frida Park
Kopp Kallner är inte ensam, även om positionen är extrem även i svenska mått mätt. Även läkaren och debattören Kajsa Dovstad vill se abort under hela graviditeten. Jag har en fråga; precis som vid vecka 21+6 och vecka 22 kan jag inte se att det händer något magiskt mellan vecka 39+6 och förlossningen. Anser ni även att abort borde vara tillåtet efter att barnet fötts om det är oönskat? Eller handlar det enbart om geografi då, alltså barnets position?
[ Frida Park: Man tvingade flickvän göra abort - borde dömas för dråp ]
”Kvinnans val”. Det är dessa ord som den rådande linjen i den svenska abortdebatten hänger upp hela sin etik på. Det är fullt möjligt att instämma i att kvinnan ska ha ett fritt val; fullt möjligt att sympatisera med att det finns behjärtansvärda fall som också är etiskt svåra efter v. 22 då abort är förbjudet i Sverige. Men någon gång måste kvinnans rätt att välja att avsluta graviditeten/fostrets/barnets liv ta slut.
Svensk riksdag har beslutat att det vid en graviditet finns två skyddsvärda individer – mamman och barnet. Oavsett om barnet är önskat, välkommet och älskat av sin mor anses fostret eller barnet i magen i sig själv ha ett skyddsvärde, ett människovärde. Allt annat vore en etik som när den dras till sin spets är skrämmande. Men kanske egentligen inte förvånande.
Det måste innebära en oerhörd samvetsstress att den ena sekunden göra allt som står i sin makt för att rädda ett efterlängtat barn i magen om det behöver vård, och i nästa sekund gå in i dörren intill och avsluta en graviditet som innebär att ett i princip lika gammalt barns hjärta slutar slå. Hur ska man få ihop sin etik när inget skiljer dessa åt? Kopp Kallner och Dovstads hållning kan förstås som ett sätt att handskas med samvetet: barnet i sig måste vara helt oviktigt, dess liv kan inte vara ett skyddsvärt liv – om inte kvinnan önskar det. Och önskar hon barnet är det plötsligt värt att skydda och rädda.
[ Frida Park: Därför är svensken emot samvetsfrihet ]
”Förlossningsavdelningen är nära. Likaså abortmottagningen.” I Sverige har vårdpersonal som arbetar med abortsökande kvinnor och förlossningar inte någon rätt till ett fritt samvete. Det finns i princip bara en hållning som är tillåten – den som utan följdfrågor backar svensk abortlagstiftning som om den vore oantastlig, ja heligare än livet självt. Är det konstigt då att så många barnmorskor, särskilt de som är nya, upplever samvetsstress? Är det konstigt då att så många sliter med depression och ångest?
Trots etiska dilemman måste vi kunna värna kvinnans rätt att välja, och ändå erkänna att det ofödda barnet har ett eget skyddsvärde. Det är därför Sverige, precis som så många andra länder, hittills har landat i avvägningen att under första halvan av graviditeten trumfar kvinnans fria val barnets skyddsvärde. Men efter vecka 22 går det livsdugliga barnets rätt till liv före. Då är abort förbjudet, och måste fortsatt vara. Men visst finns det följdfrågor att ställa, särskilt när vården allt tidigare kan rädda prematura barn.
Att tillåta abort tillåta under hela graviditeten skulle vara ännu ett steg mot att helt tysta ett nödvändigt etiskt samtal som är själva garanten för att värna det unika och okränkbara människovärdet: ”Tyst, säg inget om att även det ofödda barnet skulle ha ett skyddsvärde! Tyst, säg inget om att det har ett okränkbart människovärde, oavsett vad kvinnan eller hela omvärlden anser! Tyst!” Ja, förlossningsavdelningen är nära. Likaså abortmottagningen. Desto viktigare då att vi håller den etiska kompassen högt de få steg det är dem emellan. Annars hamnar vi vilse.
[ Frida Park: Även i Sverige hade Dina Zirlott nekats abort ]
