En norsk miljardär planerar att bygga ett höghus i trä i centrala Karlstad, rapporterar P4 Värmland. Tanken är att en annan norsk miljardär, Petter Stordalen, efter att byggnaden står klar ska driva hotellverksamhet i byggnaden. Dock har planerna stött på patrull från Sören Dalevi, biskop i Karlstad stift, som beskriver bygget som ”en hundra meter hög glasspinne”. Dalevi pekar inte bara på den estetiska utformningen av byggnaden (eller snarare brist därav) utan också på hur höghuset kan komma att påverka det kulturhistoriskt viktiga området runt Biskopsgården.
Att kyrkans män och kvinnor engagerar sig i arkitektur- och kulturhistoriska frågor är välkommet. Och modigt. Tyvärr har allt för många församlingar, biskopar och kyrkoledningar satt sig i passagerarsätet när tillbyggen planerats, nya kyrkor rests och omgivningar förändrats. Vid ratten har i stället arkitekter, ingenjörer och miljardärer placerat sig. Med resultat som dessvärre inte alltid gått i samklang kulturhistorien, respekten för omgivningen eller den skönhet som faktiskt bör prägla den sakrala arkitekturen.
Det kan tyckas märkligt att de som i dag varnar för förfulningen av det offentliga rummet allt för ofta talas ned och beskrivs med föga smickrande epitet. Arkitekturen är, får vi veta, inte absolut utan relativ. Som så mycket annat i samtiden alltså. Biskopens avfärdande av hotellbygget som en ”fyrkantig träkub” är därför inget mindre än en djärv protesthandling mot relativism och postmodernism.
[ Steven Crosson: Vad hände med skönhet när man bygger nya kyrkor? ]
