Ledare

Brudöverlämningar är en frihetsfråga – men inte främst för bruden

Frida Park: Om man väljer att gifta sig i kyrkan är inte vigseln enbart privat

När dåvarande ärkebiskop Anders Wejryd gick med på att låta kronprinsessan Victoria ledas fram nedför halva gången av pappa kungen anade han nog inte följderna av sitt beslut. I dag, 14 år senare, används de kungliga förmånerna som effektiv slagpåse i debatten om brudöverlämningar. Om de kungliga fick tillåtelse av ärkebiskopen, varför kan inte de ofrälse få tillåtelse av prästen? Gör kyrkan skillnad på folk?

Det argumentet är svårare för kyrkan att svara på än villfarelsen att skicket skulle vara en svensk tradition. Nog kan man leta fram sedvänjor från medeltiden där brudens far lämnat över henne till brudgummen som till och med gått några steg framför bruden. En gång sysslade man med tvångsdop och husförhör ur katekesen – det är knappast en svensk tradition i dag. Nej, dagens brudöverlämning är en nymodighet. En som innebär en återgång till medeltiden, enligt kritikerna.

Att brudens far lämnar över henne till brudgummen vid altaret förknippas av vissa som en rest från ett patriarkalt styre, som om mannen äger kvinnan. De nöjer sig inte med att bruden själv önskar det.

En del S-politiker väljer att ropa på förbud – till samtidssvenskens förvåning: Har Svenska kyrkan synpunkter på hur min vigsel ser ut? Det är väl ändå upp till mig? (Så har även vissa borgerlig tyckare uttryckt saken, och glömmer att den borgerliga vigseln ju är ett alternativ för den riktigt frisinnade.)

Nog är detta en frihetsfråga, men inte främst för individen, utan för samfund att fritt utforma sin teologi, sina traditioner, utan att vara slav under samtidens infall. I vår extremindividualistiska tid frontalkrockar detta med privatreligiositeten. En vigsel är privat, men inte enbart så – inte om man väljer att gifta sig i kyrkan. Kyrkan måste få stå för något mer beständigt än Hollywood eller Instagram.

Troligen har få brudpar som föredrar brudöverlämning patriarkatets förträfflighet i åtanke; snarare någon film, roman eller prinsessa.

—  Frida Park

I Svenska kyrkan vill man att bruden och brudgummen går in tillsammans, för att symboliskt visa att man av eget val och frivilligt väljer att foga sina båda liv samman till ett gemensamt inför Gud i äktenskapet. Det är inget man bara kan kasta överbord utan att det också får konsekvenser för teologin och symboliken.

Men innebär det att kyrkan måste vara fullt så stelbent? Troligen har få brudpar som föredrar brudöverlämning patriarkatets förträfflighet i åtanke; snarare någon film, roman eller prinsessa. Kan inte varje vigselpräst avgöra detta i samtal med varje par? Så stort förtroende kan man väl ändå ha för omdömet hos de prästvigda som ska viga samman brud och brudgum?

Det här är knappast en central fråga för kyrkan. Men debatten kan bli ett utmärkt tillfälle att förklara varför vigseln ser ut som den gör; varför man ser det som viktigt att ett äktenskap inleds i en ceremoni sprungen ur rika traditioner, teologiska avvägningar och en djupt liggande symbolik.

Vem vet, det kan kanske leda till samtal som inte bara blir avgörande för vigseln i sig utan för det gemensamma liv som väntar de lyckliga tu, efter att de inför Gud och präst sagt ja till att älska varandra i lust och nöd. Med eller utan ledsagande pappa.

Fler artiklar för dig