Under Almedalsveckan kom Läkarmissionens generalsekreterare Josephine Sundqvist med ett intressant påstående: ”Svenskarna kan göra mer än att bara betala skatt”. Frågan gällde hur, ramtiden för det svenska biståndet och lyftes på ett av de seminarier som anordnades under samarbetet (G) som i Gud. Sundqvist menade att enprocentsmålet, numera övergivet av regeringen, går att använda som en utgångspunkt i stället för ett tak, om bara engagemanget från medborgare och civilsamhälle förmås tas tillvara.
Mission och bistånd har lika länge som frikyrkan har funnits varit en grundsten för den verksamhet som bedrivits. Vi blev uppmanade att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Vi blev också uppmanade att vara barmhärtiga samariter och att tro utan handlingar är död. Därför är det inte förvånande att så många kristna engagerar sig och ger till mission och bistånd. Faktum är att bistånd och mission är oskiljaktiga – bistånd är mission.
[ S lovar utmana regeringen om biståndet ]
Sundqvists påstående är intressant. Speciellt då Morgan Johansson (S) – vilken också närvarade på samma seminarium – fick frågan om han och Socialdemokraterna kunde tänka sig att arbeta för att gåvoavdraget skulle kunna höjas. På detta svarade han nekande samt att skatten räcker. Häri ligger en vitt skild syn på hur engagemang bäst kan tas till vara och uppmuntras. Ska civilsamhället och enskilda personers givmildhet uppmuntras och göras enklare eller är det staten som gör bäst i att ta och fördela?
Mindre beroende av staten minskar också risken för att den religiösa friheten kvävs under villkor och krav.
— Steven Crosson
När staten nu ändrar – vissa hävdar att det sker ett paradigmskifte – sin syn och sitt stöd till civilsamhället är detta något som påverkar allt ifrån samfund till biståndsorganisationer. Att civilsamhällets beroende av staten minskar behöver inte vara en dålig sak. Tvärtom kan mer frihet från den statliga påverkan som måste följa på omfördelning av skattepengar vara välgörande. Mindre beroende av staten minskar också risken för att den religiösa friheten kvävs under villkor och krav.
Statens nya förhållningssätt till civilsamhället är inte enkom något Tidö-påfund utan en process som pågått under såväl socialdemokratiska, miljöpartistiska som borgerliga ministrar. Statens stöd och engagemang i och resursutgivning till civilsamhället är satt under förändring. Då gör civilsamhället gott i att inte passivt observera vad som sker utan kräva att det ska bli enklare och mer fördelaktigt att ge till de organisationer som enskilda personer finner lämpligt. Om det så är innebandylaget, församlingen eller den där kristna biståndsorganisationen.
För ja – det finns en enorm givmildhet där ute. Många är de som vill leva ut sin tro genom att ge till sina medmänniskor. Till syskon i grannskapet och till syskon i fjärran land. Om bara staten gör det enklare och uppmuntrar snarare än hämmar generositeten så kan fler människor bli hjälpta. Både till tro och till ekonomiskt välstånd. För visst är det så att många vill ge mer. Svenskarna är nog bra till mer än att bara betala skatt.
[ Pågår det ett paradigmskifte för det kristna civilsamhället ]
