Det finns saker man inte vet att man uppskattade förens dess de är borta. Saker man tog för givet men som inte längre finns kvar. Som snön. Det är kanske få som nu – dagarna innan midsommar – går runt och drömmer om vita januaridagar. Men visst kan man, om man känner efter, finna den där känslan av nostalgi över krispig snö under skidorna. En saknad.
Vi är inte alltid så bra på att uppskatta det där vackra och värdefulla som finns runt omkring oss. Inte ens när det riskerar att glida oss ur händerna inser vi hur stort det faktiskt är. Vissa relationer kan på det sättet likna snön. Men också våra friheter.
I två avsnitt av Ledarpodden har ledarredaktionen nyligen diskuterat religionsfriheten och dess utmaningar och hot. Friheten att tro som man själv vill är en frihet som många kristna i Sverige kanske tar lite väl lätt på. Staten och kommunerna har under flera år dikterat villkor för hur tron ska uttryckas genom att hota med – eller verkställa – indragna bidrag och stöd.
Inför att EU-valet nyligen gick av stapeln var en av de frågor som Dagen ställde partierna hur de avsåg jobba för att stärka religionsfriheten. De flesta svaren imponerade inte. Men om vi ska vara ärliga – hur många väljare ansåg att religionsfriheten var ett tungt vägande skäl för hur rösten skulle läggas denna gång?
Kanske behöver vi ibland påminna oss om och faktiskt kämpa för det vi annars riskerar att ta för givet. Som rättigheten att tro i frihet.
[ Ledarpodden: Hoten mot troendes frihet som kristna måste ha koll på. ]
