Jag minns första gången jag öppnade boken med de fantastiska bilderna på barnet i magen. Från det lilla befruktade ägget hela vägen till ett barn redo att möta verkligheten utanför mammas mage. Lennart Nilssons Ett barn blir till och fotografierna han publicerade, bland annat i tidskriften Life, har blivit ikoniska. Många trodde, och få ifrågasatte då huruvida det stämde, att bilderna också tagits inne i mammans mage. Men nu har Anne Fjellström, styvdotter till avlidne Nilsson, bestämt sig för att berätta hela bilden, även det som kan uppröra och hon gör det i ett reportage signerat Kristina Lindh i SvD (12/5).
Något samtycke fick kvinnorna aldrig ge.
— Frida Park
Fotona av omkring 60 aborterade foster, som i USA – men också i Sverige, användes av anti-abortorganisationer, var tagna utanför livmodern på antingen döda eller döende foster, men fotona iscensattes så att de skulle se levande ut.
Den oundvikliga följdfrågan blir hur det kunde vara acceptabelt att ett 18 veckor gammalt aborterat foster hölls vid liv i flera timmar? Jo, för att fostren betraktades som död vävnad, som bortopererade organ, kan man läsa i SvD. Eller, skulle man kanske kunna tillägga med erfarenhet av nutida abortdebatter, som en cellklump utan eget människovärde? Det är ju inte ovanligt att ”livmoderinnehållet” (sic!) betraktas så än i dag. Först om fostret är önskat anses det ha rätt till liv.
Men följdfrågorna är fler. Rimligen lever flera av de kvinnor som genomgick abortmetoden ”litet kejsarsnitt” vid till exempel Sabbatsbergs sjukhus på 1960-talet (där Nilsson fick en del av sitt ”material” ifrån) fortfarande. Det kan inte vara känslomässigt okomplicerat att ana, men inte kunna veta, om det är ens eget barn som hållits vid liv för att kunna tillfredsställa fotografens önskningar om rätt ljus och exponering; som använts i sexualundervisningen eller på antiabortplakat. Något samtycke fick kvinnorna aldrig ge.
Det är svårt att föreställa sig att, som Nilssons styvdotter gissar, mästerfotografen aldrig funderade på de etiska frågeställningarna; att han såg sig som en krigsfotograf som inte var anledning till kriget men som ville dokumentera det som sker. Visst kan han ha tänkt så. Men skulle inte en krigsfotograf som håller ett skadat barn vid liv enbart för att få till rätt fotovinkel ses av många som i avsaknad av all medmänsklighet?
[ Fotografen Lennart Nilsson har avlidit ]
Visst kan både fotona och annan etiskt sett mycket problematisk forskning på aborterade foster ha bidragit till ”framsteg för kvinnors hälsa och reproduktiva rättigheter”, som Solveig Jülich, professor i idéhistoria, säger till SvD. Men är det en ursäkt? Jülich har rätt i att behandlingen av fostren och kvinnorna är instrumentalism, även om det skulle vara möjligt att välja skarpare ord ändå.
Och om vi nu ändå ska välja en sorts pragmatism, fotona finns redan, så är det ett faktum kvinnor har avstått från abort efter att ha sett Nilssons bilder. Med hjälp av hans fotografier har de insett att det redan tidigt i graviditeten är ett mänskligt liv med ett människovärde. Barn har fått födas, och växa upp och få egna barn, på grund av Lennart Nilssons verk. Det är verkligen ingen ursäkt. Möjligen en liten tröst.
[ Frida Park: Även i Sverige hade Dina Zirlott nekats abort ]
