I dagarna och veckorna har antalet personer som insjuknat i influensa, RS-virus, vinterkräksjuka och covid-19 ökat kraftigt. För den som varit på en arbetsplats eller befunnit sig i kollektivtrafiken är detta kanske inte direkt en nyhet. Folkhälsomyndigheten gör sitt bästa för att informera: var hemma om du är sjuk, vaccinera dig, undvik kontakt med andra om du är sjuk. Sådant som var och en borde kunna ganska bra vid där här laget.
De blickar som tindrar vid kaffemaskinen skulle kunna misstas för infunnen julstämning, men har visat sig vara glasartade feberblickar. Rossliga hostningar och nysningar hörs oftare än till och med Mariah Careys All I want for Christmas. Barnens snoriga överläppar glimmar likt Betlehems stjärna. Hur blev det så här? Vi som bara för ett år sedan höll oss hemma vid minsta lilla symptom.
Svenskarna är inte ensamma om att få se sin epidemiologiska optimism utbytt till en trist sjuksäng. Tyskarna är sjuka. Norrmännen är krassliga. Fransmännen lika så. Je suis Europas sjuke man.
Långt borta är den tid när vi höll ut och höll i, idkade isolering och social distansering. Visst finns det något mänskligt i att vilja glömma bort pandemin och dess inskränkningar i livsutrymme som så präglade pandemin. Men frågan är om inte hela världen under 2022 undertryckt alla minnen av coronan så effektivt att vi nu kastat ut all form av sunt förnuft med pandemibadvattnet?
[ Lucia bär med sig mer än ljus i mörkret ]
