Ledare

Man måste inte alls få säga att man ångrar sitt barn

Kommentar. De övergivna barnen i Östberlin och Sverige

Det är en skakande läsning Lotta Lundberg bjöd på i Svenska Dagbladet nyligen (20/11) om Berlinmurens fall. Och om barnen som övergavs när muren föll 1989.

Varför övergavs nästan 1000 barn av sina föräldrar? Ingen vet och vi kan bara spekulera. Nu, flera decennier senare, kommer de nu vuxna barnens berättelser fram. Och de måste fram. Men i Lundbergs text saknas ett perspektiv, ett som måhända kan bidra till en del av förståelsen av hur mammor och pappor kunde lämna sina barn under köksbordet eller på förskolan och försvinna till friheten.

Det är lätt att vi, så här långt efteråt, glömmer hur horribelt det faktiskt var att bo och leva under förtryck och i ofrihet i Östberlin.

Så horribelt att många var beredda att göra allt, precis allt, för att fly. Desperationen var så stor att vissa lämnade make, maka, mamma, pappa, syskon – och sitt barn. Det är ingen ursäkt, men kanske en delförklaring som likväl förtjänar att påminna om.

Oavsett detta är Lundbergs text även en lysande kommentar av en väldigt märklig debatt om huruvida man som förälder måste kunna få säga att man ångrar sitt barn. Måste man? Det är mycket tveksamt.

Lundberg har rätt i att om det är din situation – du ångrar ditt barn – säg det till din terapeut, sök hjälp, men säg det aldrig, aldrig, aldrig till ditt barn. Även det barnet överges i någon mån. Blir föräldralöst. Det skapar oerhörda sår. I Östberlin för 33 år sedan och i Sverige i dag.

Fler artiklar för dig