Själv tillhör jag som pingstvän från min ungdom en rörelse som varit framgångsrik, men också marginaliserad inom den kristna världen. Men sedan 1960-talet har pingstkristendomen i spåren av “den karismatiska vågen” haft en stor påverkan på hela den övriga kristenheten. Ofta talar man bland teologer om pingstväckelse i bred mening som pentekostalism.
[ Många spännande namn skriver gästledare i sommar ]
Den klassiska pingstväckelsen var en biblicistisk rörelse som sökte sig tillbaka till urkristendomen som förebild. Den betonar fortfarande det radikala mötet med Jesus som grundläggande för det kristna livet och är centralt evangelisk. Vi tror på Jesus som den korsfäste och uppståndne Frälsaren som förlåter, renar, befriar från synd och ger oss kraft att leva ett liv i hans efterföljd.
Teologisk utbildning räcker inte. Vi bör fortsätta att välkomna också de mer dramatiska av Andens gåvor.
— Olof Djurfeldt
Jag ser det som viktigt att fortsätta att betona vikten av Andens dop för att såväl vanliga medlemmar som ledare ska kunna vittna om Jesus. Teologisk utbildning räcker inte. Vi bör fortsätta att välkomna också de mer dramatiska av Andens gåvor: tungotal, profetia och helande och ge dem rum i vårt församlingsliv. Vi får ännu många vittnesbörd både i Sverige och internationellt om förvandlade liv bland alkoholister och narkomaner och från före detta kriminella.
[ Gästledare Ella Bohlin: Jag kunde inte leva i nuet - det gjorde för ont ]
Men låt oss vara vaksamma mot förfalskade andliga yttringar. Allt som är äkta riskerar att bli förfalskat. Inte ens i kretsen av Jesu lärjungar undgick man övermod, maktkamp och förräderi. Inte heller efter pingstdagen var församlingen fullkomlig.
Också pingstkristendomen konfronteras på gott och ont med nya tankegångar. Andedopet befriar inte från frestelser. Om Jesus själv står det, att han sedan den helige Ande kommit över honom i dopet vid Jordan, genomgick en 40 dagars frestelseperiod då djävulen ville driva honom till missbruk av de andliga gåvor som han var bärare av. Han vann seger över ondskan, men det händer nu och då att andefyllda förkunnare faller för sådana frestelser både i de stora kyrkorna och bland frikyrkliga väckelsekristna. Vi har också på nära håll sett vad som händer då ledare hamnar i sexuell lösaktighet och försvarar det med grov vantolkning av Skriften. När människor, som borde vara förebilder för andra, gör sig skyldiga till grova synder, är det en stor tragedi.
[ Påven och pingstvännen välsignar varandra ]
Det stora lackmustestet på äkta andlighet är att hålla fast vid vad som är skrivet. Vi befinner oss för närvarande i en stor press från det sekulariserade samhällets talesmän att acceptera dess normkritik och dess moderniserade syndakatalog. Men i bibeltolkningsfrågor har de inget mandat. Det är klokt att minnas de första apostlarnas regel: “Vi måste lyda Gud mer än människor”. Till exempel kan risken för en ödesdiger teologisk splittring i äktenskapsfrågan bland pingstvänner och övriga väckelsekristna inte förbises. Det har blivit allt tydligare på sistone och jag bävar för konsekvenserna av den pågående omtolkningen.
