Vi har mindre än sju och ett halvt år på oss, förklarade Greta Thunberg i sitt sommarprat i Sveriges Radio (20 juni). Det har hörts av närmare två miljoner lyssnare. Plus de som kommer att få del av BBC:s vidaresändning av en engelsk version den 11 juli.
Det borde vara omöjligt att inte bli berörd av de fakta Greta Thunberg lägger fram. Rakt och enkelt utan känslomässiga överdrifter förmedlar hon vad en majoritet av forskarvärlden kommit fram till om planetens framtid.
Känsloutbrotten sparar hon till viktiga tillfällen. Som under talet i FN: ”Hur vågar ni?” frågade hon världsledarna, alltså hur vågar de underlåta att agera, de som har makten.
Men hon är redan luttrad när det gäller deras passivitet. ”Ännu ett möte är över. Allt som finns kvar är tomma ord.” Makthavare och kändisar tycks mest intresserade av att ta selfies med henne för sina Instagramkonton.
Världens politiker är inte beredda att ställa om till ett klimatvänligt samhälle. Ändå är vi mitt inne i en period som visar att drastiska förändringar är möjliga, kanske till och med ibland leder till något bättre.
Den pågående pandemin har lett till dödsfall och lidande, psykisk ohälsa, arbetslöshet och kraschad ekonomi, det är sant. Men vi har också fått en blixtbelysning på att världen inte går under om biltrafiken i storstäderna i det närmaste står stilla, om en stor del av jobben flyttas till hemmen eller semesterresan till solen i Medelhavet ställs in.
Den viktigaste insikten är kanske att hela tillvaron är skör. Och, som Greta Thunberg också avslutar sitt program, vi får pröva att hantera en världsomspännande kris.
Det går att hantera klimatkrisen, om viljan finns. Men den finns inte, ännu. Varken hos politikerna världen över eller i Sverige. Så om det ska hända något är det bara en folklig rörelse som kan tvinga dem dit.
Frågan om troende ska engagera sig i denna kamp får inget entydigt svar inom kristenheten. Delvis kan det bero på att den materiella välfärden omfattar också de flesta av oss. Vi har svårt att tänka bort utlandsresan, bilen, båten och andra bekvämligheter. Men det kan också finnas ett arv från förkunnelsen om att allt detta kommer att ta slut, att "himmel och jord ska brinna". Det vill säga att det inte är någon idé att anstränga sig. Gud har ändå tänkt att planeten ska gå under.
Det är sant att vi som kristna har ett hopp att se fram emot. Bibeln första kapitel inleds med att ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” och Bibeln avslutas med Guds löfte om ”En ny himmel och en ny jord” (Upp 21).
Det skulle ju kunna betraktas som att vi har en ”reservutgång”, om jorden till slut visar sig inte klara alla påfrestningar. Men samtidigt vet vi inget om morgondagen, eller framtiden efter den. Även vi som tror att Gud kommer att ge oss en ny himmel och en ny jord kan delta i kampen för att rädda den jord som vi just nu förvaltar. För våra barns och barnbarns skull, för vår egen skull, för alla människors skull som bor eller kommer att bo på den. Den kristna förvaltarskapstanken kan sammanfattas som att vi fått i uppdrag att ta hand om, inte exploatera och skövla, den jord vi lever på.
Det kommer allt fler rapporter om att pandemin drabbar de fattigast och svagaste. Detsamma gäller klimatkrisen. Den innebär redan i dag att stora områden i framför allt utvecklingsländer har översvämmats eller förstörts av andra extrema oväder. UNHCR beräknar att minst en kvarts miljard människor kommer att vara på flykt på grund av klimatet år 2050.
Vi kan ställa om – om vi vill. Liksom många av oss har insett att vissa effekter av pandemin blivit att vi “varvat ner” och sänkt ambitionsnivån och därmed upptäckt att livets alla “måsten” blivit något färre, kan vi se framåt mot en omställning för klimatet.
