Statsvetaren Magnus Hagevi ställde i en krönika tidigare i sommaren frågan om ateister aldrig tvivlar. Det är en högst relevant fråga och den borde diskuteras mer.
Många skulle invända att det är en marginell fråga. Men det beror i så fall på att man antagligen har låst sig i en position kring förhållandet mellan vetenskap och tro, nämligen i föreställningen att det finns ett absolut motsatsförhållande mellan de båda.
När jag på Twitter citerade och instämde i Hagevis krönika med kommentaren att inte heller vetenskapen kan svara på de allra svåraste frågorna fick jag en kommentar: "Blir det bättre om vi hittar på?"
Nej, naturligtvis inte. Men vi borde kunna enas om att det finns vissa fakta, och att vi förhoppningsvis kan bli överens om dessa fakta. Utöver detta finns det frågor som inte har några svar.
Skådespelaren Felix Engström berättade i en Sommarandakt på SVT (19 juli) hur han redan som barn skrämdes av insikten om, och så pekade han uppåt, ”var tar allt slut?”. Han tillade att han visserligen fick förklaringar. ”Men de förklaringar jag fick räckte inte”, sa han. För Felix Engström fanns de här tankarna i bakgrunden när han senare i livet blev en övertygad kristen.
Jag minns själv väldigt tydligt när jag första gången drabbades av att tanken att rymden inte kan ta slut. För vad skulle finnas vid det slutet? En vägg? Och bakom den då? För mig gjorde det fysiskt ont i huvudet att tänka på detta.
De djupaste existentiella frågorna klarar vetenskapen inte av att besvara. De som minst sagt gör att ”tanken svindlar”.
Universums startpunkt kan förklaras med teorin Big Bang. Jag har förstått att en del av teorin är att rum och tid också uppstod med Big Bang. De som anser sig förstå teorin till fullo anser att ovanstående invändningar och frågor därmed är meningslösa: Det fanns varken tid eller rum före Big Bang.
Det är möjligt att den teorin stämmer, men för mig räcker inte de förklaringarna. Jag förbehåller mig rätten att räkna med en annan dimension, en förklaring som ligger bortom de upptäckter som vetenskapen gjort, i alla fall hittills. Jag tror på en Skapare. Det är inte mer dåraktigt att tro det än att tro att från ingenting föddes allting.
Från ett samhälle där de allra flesta trodde på Gud är vi nu i ett läge där de flesta tror på vetenskapen, eller möjligen på båda. Och att säga "tror på vetenskapen" innebär ingen förminskning eller nedvärdering. Det är bara ett faktum att ingen av oss själva kan omfatta alla kunskaper, teorier, upptäckter med mera som vetenskapen erbjuder. Vi förlitar oss på experter och där experterna i några (oftast ganska få) fall är oense tvingas vi välja vilken auktoritet vi tror mest på.
Visst, då och då revideras gammal kunskap av nya upptäckter. Inte heller det är någon större dramatik. Vetenskapen uppdaterar sig ständigt.
Det finns säkert de som hoppas att någon gång i en framtid, nära eller avlägsen, kommer vetenskapen att besvara även alla existentiella frågor. Men till dess är det rimligare att konstatera att vi inte har svaren. Inte ens de största tänkarna, som Einstein och de andra, har gett oss alla svar. Frukten från Kunskapens träd har visserligen räckt väldigt långt, men inte hela vägen.
Så ateister och troende borde kunna vara överens om detta: Vi har kunskap om väldigt mycket. Och vi kan enas kring vetenskapliga bevis, och ibland även samlas kring hållbara teorier. Men vi har inte svar på alla frågor.
Det här är en viktig rättighetsfråga, som delvis kommit i skymundan. Det kan exempelvis handla om en troende ung person som kämpar med de här frågorna och kanske ifrågasätter en alltför förenklad undervisning i skolan. Han eller hon måste mötas med respekt, inte riskera att bli dumförklarad.
Även vi vuxna kan ibland möta samma nedlåtande attityd, bara för att vi tar oss friheten att ställa de frågor som många vetenskapsmän och forskare blundar för: Hur startade egentligen hela vår tillvaro? Och varför?
Att vara troende är inte att vara kunskapsföraktande, man kan lika gärna se det som att vi är kritiska på ett djupare plan.
