Murphy Alex, ”mannen i vitt” som han först fick heta, blev rikskändis över en natt när han stoppade skadegörelse i samband med demonstrationerna i Göteborg i början av juni. Uppmärksamheten var välförtjänt. Och ändå var det ”enda” han gjorde att ställa frågan ”Varför gör ni så här?” till andra ungdomar som krossade skyltfönster på butiker.
De som tycks ha glömt – eller medvetet struntar i – syftet med en aktion och i stället ger sig på oskyldiga offer gör sig själva till redskap för ondskan. De, oftast unga män, som agerar så har låtit ondskan och hatet bli det som styr deras liv. Hur det har blivit så kan man analysera. Men deras agerande kan bara fördömas.
Trots det finns det debattörer som ursäktar, till och med försvarar, en sådan skadegörelse. De flesta fördömde förstås, men det fanns röster som försvarade våldet och förstörelsen.
Det finns dock en markering som måste göras i sammanhanget. Frälsningsarméns ledare Clive Adams är inne på det i en debattartikel i Dagen (12/6). Han har egna erfarenheter från polisvåld mot demonstrerande studenter i apartheidregimens Sydafrika i mitten av 1970-talet. Att han, när han blev angripen och beskjuten, också tog upp en sten är fullt förståeligt. Den som utsätts för rena övergrepp av samhällets representanter måste få försvara sig.
Det är också viktigt att säga att den vrede mot rasism, i USA liksom i Sverige, som delvis legat latent men nu har börjat pysa ut, den vreden är ett friskhetstecken och ett hopp om förändring som välkomnas. Att denna kamp mot diskriminering fått större utrymme kan jämföras med metoo-rörelsen.
Men att angripa och skada oskyldiga människor – svenska poliser som försöker skapa ordning, butiksägare som får sina affärer demolerade eller vanliga medborgare som får sina bilar nedbrända eller förstörda – detta kan aldrig försvaras, eller ursäktas.
Det är ett brott som är besläktat med terrorism. Terrorism definieras i svensk lag som en handling i syfte att allvarligt skada en stat, till exempel genom att destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer. I den mån det skulle kunna finnas en genomtänkt tanke med att misshandla, skada, eller förstöra för oskyldiga civilpersoner så kan ”destabilisering” antagligen vara ett sådant syfte.
Dagen har flera gånger påpekat värdet i icke-våldskampens väg och det tål att upprepas. Våld och skadegörelse mot oskyldiga måste samhället markera mot.
Som kristna har vi ansvar för den här situationen, eftersom vi är medmänniskor. Vi kan ibland tycka att vi är maktlösa, men vi kan be för förändring, vi kan engagera oss socialt för detsamma och vi kan stötta de politiska krafter som vi tycker har de bästa förslagen för att slå undan grogrunden för strukturer som skapar ondska och orättvisor.
Läs mer Bryan Stevenson: Vi har sett den här typen av polisvåld i årtionden
