Är det på väg att bildas en ny politisk allians i Sverige? Frågan kan tyckas spekulativ, och är förstås i någon mening det.
Moderatledaren Ulf Kristerssons uttalande i Expressen förra veckan (5 juni) signalerar i varje fall en tydlig attitydförändring mellan hans parti och Sverigedemokraterna. Ulf Kristersson anser bland annat att det varit ”trams” att man inte samtalat med Vänsterpartiet och SD.
Mot detta kan invändas att utfrysningen skilt sig åt en del. Vänsterpartiet har suttit i budgetsamarbete med regeringen. SD däremot har fram till i dag hållits utanför alla allianser. Men partiet har gjort en resa från totalt utfrysta till en möjlig allianspartner. Kristerssons resonemang i Expressenintervjun är att han kan budgetförhandla med SD, vilket ligger en bra bit ifrån hans tidigare uttalanden om partiet.
KD-ledaren Ebba Busch deklarerade redan förra året att partiet kan förhandla med SD i alla frågor där det finns en samsyn.
Inom politiken kan man skaffa sig inflytande genom att förlita sig på passivt stöd från ett eller flera andra partier. För framgång krävs dock att ”stödjarna” inte har några andra alternativ. Den taktiken har fungerat under många år för Socialdemokraterna gentemot V. Men den fungerar inte längre. Vänsterpartiet har numera visat sig kunna rösta med partier till höger för att pressa regeringen.
Om KD och M tänker i samma banor gentemot SD, alltså hoppas på ett passivt SD-stöd, är det således en väldigt osäker strategi.
En annan väg är att skapa allianser. Med en bred definition av begreppet kan januariöverenskommelsen (JÖK) ses som en allians. Den mest framgångsrika alliansen på senare år är annars den borgerliga. Den lyckades samla fyra partier kring ett antal viktiga punkter och kompromissa bort ett antal andra. Det höll i alla fall under drygt två mandatperioder.
M och KD kanske inte är beredda att gå så långt som till gemensamma valmanifest, men någon form av politisk allians tycks locka dem.
Den senaste partisympatiundersökningen från SCB visar visserligen att SD tappat kraftigt jämfört med för ett år sedan (från 22,7 till 17,1 procentenheter). Men det kan handla om tillfälliga förändringar som har med pandemin att göra.
Utifrån SCB-siffrorna skulle M-KD-SD i dag samla 43,6 procent, medan regeringsunderlaget (S-MP-L-C) skulle få 47,1 procent. För ett år sedan var siffrorna i princip omkastade, 47,9 procent för M-KD-SD och 41,4 procent för S-MP-L-C.
Så i nästa riksdagsval kan det finnas två allianser som står mot varandra, ungefär lika stora, och båda en bit från egen majoritet.
Kyrkorna i Sverige är inte och, som Joel Halldorf påpekade i en ledare (Dagen 9/6), bör inte vara partipolitiska. I synen på SD:s grundfråga, invandringen, finns också delade meningar inom kristenheten. Men det finns ett stort engagemang inom kristenheten för flyktingar och för grundsynen att nationella gränser inte får hindra oss från att ha omsorg om våra närmaste.
Den gruppen väljare skulle troligen reagera negativt på ett nytt ”högerblock” med SD.
