Här är två larmrubriker från förra veckan: ”Ensamhet försämrar kognitivt tänkande”. ”Ofrivillig ensamhet dåligt för hälsan”.
Larm om skadlig ofrivillig ensamhet har kommit förr. Men under pandemin har de flesta av oss fått känna på hur det är att leva i isolering, om än i olika hög grad. Många fler än de cirka 300 000 personer som man uppskattar lever i ofrivillig ensamhet har blivit avskilda från familj eller arbetskamrater. Det är en positiv bieffekt av pandemin om denna ofrivilliga ensamhet kan väcka oss till insikt om den ensamhet som somliga lever permanent i.
I SVT:s ”Ekdal och Ekdal” och i söndagens krönika av Svenska Dagbladets politiske chefredaktör Tove Lifvendahl har frågan åter dykt upp om huruvida en ”ensamhetsminister” är en del av lösningen. Tove Lifvendahl säger tvärt nej. Politiken ska inte syssla med sådant man inte kan utkräva ansvar för, alltså mäta om de politiska målen uppnås eller inte.
Jakob Forssmed, ekonomisk-politisk talesperson (KD), har tydligt förespråkat en ensamhetsminister, bland annat i Dagen (6/12 2019). Han hävdar att det kostar samhället cirka tolv miljarder om året att så många lider av ensamhet. I SVT-programmet sa han att Sverige alldeles för länge sett detta som ett individuellt problem. Men Tove Lifvendahl menade att ensamhet är den enskildes ansvar, det är inget politiken kan lösa.
Ensamheten ser ut på olika sätt. Många som upplever sig ensamma har kanske till synes ett stort kontaktnät, men i själen är man ensam. Det finns åldringar utan anhöriga. Det finns ungdomar som upplever utanförskap, av mobbning eller andra skäl. Så lösningarna måste också se olika ut.
Att tro att individen själv kan lösa ofrivillig ensamhet är för optimistiskt. Det är inte heller självklart att myndighetspersoner, eller kanske ens offentlig vårdpersonal, är bäst skickade att göra det. Men inom många frivilligorganisationer finns kunskap och resurser.
Tove Lifvendahl värjer sig mot att staten ska ”ta i anspråk” alla de resurser som finns inom civilsamhället. Ja, om man med det menar att staten skulle bestämma över ideella rörelsers sätt att arbeta med frågan, styra och ställa och lägga sig i, har hon rätt. Men det är önskvärt att staten uppmuntrar, även ekonomiskt, de rörelser i samhället där gemenskap frodas.
Att öka gemenskapen, eller gemenskaperna, i samhället är allas vårt ansvar. I den meningen är den en individuell fråga. Men den bör också vara en politisk fråga.
Som Dagen uppmärksammat tidigare tillsatte den förre brittiske premiärministern Theresa May just en ensamhetsminister, som bland annat fick uppdraget att inleda ett nationellt samtal om ensamhet för att öka medvetenheten.
En ensamhetsminister kanske inte kan göra underverk. Men det är absolut ingen nackdel om staten engagerar sig i ett så stort problemområde.
