Först ska sägas detta: All förståelse för om du väljer bort att läsa detta, om du hör till dem som värjer sig inför att höra fler skrämmande interiörer som beskriver intensivvård av coronapatienter. Inte konstigt. Vi börjar bli mätta på det.
Och vi behöver ljuspunkter, vi behöver höra de positiva berättelserna. Inte för att släta över eller glömma, utan för att sprida hopp. Helt enkelt för att överleva mentalt.
Men om du är villig att stanna några minuter i den här texten vore jag väldigt tacksam.
Jag följer dagligen en blogg skriven av en IVA-sköterska. Här finns frustration över chefers beslut, eller brist på beslut, om rätt skyddskläder. Här finns ingående beskrivningar av hur det är att ligga på intensiven, inte minst hur respiratorbehandlingen tär på hela kroppen, inte bara där viruset härjar. Det kan ta ett år för kroppen att återhämta sig helt för dem som överlever.
Här beskrivs konsekvenserna av det så kallade krisavtalet i vården: ”Under en period på fyra veckor ska du jobba tre pass à 12,5 timmar, följt av två lediga dagar, för att sedan börja om igen med tre pass à 12,5.timmar. Det blir mellan 50 och 60 timmar i veckan. Och så ska du vara tillgänglig på telefon dygnets 24 timmar, med en inställelsetid på en timme.”
Värst är kanske att läsa om oron för att själv bli smittad och oron för de närmaste. Det går inte att avgöra vem som lider mest, de anhörigas oro över den som är tvingad i stå mitt i det värsta, eller sköterskans oro för deras oro.
Det finns förstås positiva inslag. Att få sitta ned i en solstol hemma på tomten och bara titta rakt ut och vattna blommor. På nätterna är det visserligen oftast mardrömmar om jobbet, men på de lediga dagarna går det att somna bra när familjen finns runt omkring.
Vi som läser bloggen undrar: Hur länge orkar man i ett sådant uppdrag?
Och vad är drivkraften? Förutom, i det här fallet, en kristen tro är det också för de ungas skull. ”Jag gör allt detta för att korta ner denna sorgens tid. För de ungas skull. Jag är deras krigare.”
Det här är inte en blogg jag följer av journalistiska skäl, för att uppdatera mig om läget. Den är nämligen skriven av en nära anhörig.
Därför blir den något mer än en av många andra beskrivningar av coronavirusets härjningar.
De flesta av oss är ansvarstagande, uppslutningen kring myndigheternas råd och uppmaningar är verkligen stor. Men det finns tyvärr några som fortfarande är obetänksamma, som inte har tänkt hela vägen ut. Eller nonchalanta, rentav egoistiska. "Så länge jag klarar mig själv är jag nöjd."
Om du skulle vara en sådan hoppas jag att du kan tänka om. Fråga dig: finns det något ytterligare jag kan ändra i mitt beteende för att hjälpa till att vinna det här kriget?
Även när vi börjar se positiva signaler dröjer det en tid innan signalen ”faran över” kan blåsas.
Fotnot: Adressen till den citerade bloggen är icunursethoughts.wordpress.com
