Det är frågan som anmäler sig efter att ha läst Dagens Nyheters omskakande reportage om Lilla hjärtat (8/3).
Det var socialtjänstens handläggare som gav den nyfödda flickan smeknamnet Lilla hjärtat. Hon föddes med abstinens, i april 2016, som dotter till två missbrukande föräldrar. Pappan ansågs utgöra ett så stort hot mot barnet att var hon fanns, och hos vem, måste hållas hemligt.
Mamman lämnar sin dotter på BB efter nio dagar, efter att ha tackat nej till erbjudandet att få bo i ett skyddat boende med barnet. Lilla hjärtat omhändertas enligt Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, bara några veckor gammal. I förvaltningsrättens handlingar framkommer att familjen är svårt präglad av missbruk och psykisk ohälsa. Ett missbruk som fortsätter också efter barnets omhändertagits.
Lilla hjärtat får en ny familj att växa upp i, med syskon och två föräldrar. En kärleksfull och trygg miljö med människor att knyta an till, vilket är nödvändigt för att senare möta livet som tonåring och vuxen.
Men de biologiska föräldrarna har inte glömt sitt barn och när Lilla hjärtat närmar sig två år vill de ha tillbaka henne. Så börjar en uppslitande process och ett år senare beslutar Kammarrätten att flickan ska återföras till sina biologiska föräldrar, som flickan inte känner. Till en pappa hon aldrig träffat. Strax före sin fyraårsdag hittas hon död, med spår av opiater i kroppen. Den biologiska mamman är åtalad för grovt vållande till annans död och brott mot griftefriden. Brott hon nekar till.
Hur är det möjligt att detta kan hända i Sverige där barnperspektivet är så starkt? Hur kan rätten döma som de gör? Det bygger på att lagstiftningen prioriterar återförening mellan barn och biologiska föräldrar. Att det bästa för barn alltid är att vara med sina föräldrar. Detta är i grunden bra. Men det som är bra och viktigt får aldrig stå i vägen för det viktigaste: Barnperspektivet.
I DN:s reportage beskriver Anders Boberg, professor i klinisk psykologi vid Göteborgs universitet, dagens system som att ”man sätter barnen i ett väntrum i väntan på att föräldrarna ska ordna upp sina liv. Och ingenstans tar man hänsyn till hur barnet skadas av det här.”
Lagstiftningen tar alltså mer hänsyn till föräldrarna än till barnets bästa. Och ingen behöver väga in skadan som uppstår när ett barn i tidig ålder rycks upp och bort från trygga relationer. Det är något som måste ändras.
Från och med i år är Barnkonventionen svensk lag – och det förpliktigar. Lagstiftning behöver ses över och nya prejudikat skapas så att barnets bästa på riktigt är vad som prioriteras. Både regering och opposition ser behovet. Det är bra. Så låt nu inte detta resultera i ännu en utredning som hamnar i byrålådan. För berättelser som den om Lilla hjärtat ska inte behövas skrivas och läsas år 2020.
