Det flyttar ut fler från Stockholm, Göteborg och Malmö än som flyttar in. Förra årets trendbrott efter 15 år av ökad inflyttning till storstäderna håller i sig och ökar. De som lämnar är barnfamiljerna. Och flyttlassen går antingen till hemkommunen där ett etablerat socialt nätverk finns sedan tidigare eller till kranskommuner med pendlingsavstånd och billigare boende.
Kommuner som ser sig själva som potentiella mottagare av hemvändare, eller de som hoppas på nyetablering av familjerna, står på tå för att just deras ort ska väljas. De skickar brev, kommunicerar på nätet och dukar upp ett bord på torget med kaffe, bullar och en möjlig pratstund. Det finns hemvändarstrategier i de flesta kommuner. De gör vad de kan för att beskriva vad just de erbjuder av livskvalitet och andra fördelar.
Kommunernas medvetenhet om hur människor flyttar och uppsökande aktiviteter som följer av detta är något som också lokala församlingar kan lära sig av. För även där behövs hemvändarstrategier: proaktiva initiativ som tar hänsyn till hur människor rör sig under olika perioder i livet.
Alla flyr inte städerna. I åldrarna 19–29 år är den urbana inflyttningen fortsatt stor. För den som lämnar en mindre ort och flyttar till en större är det långt ifrån självklart att det också innebär att man aktivt söker upp en församling. Den nya situationen för med sig så många förändringar, nya perspektiv, frågor och sociala relationer att det lätt kan uppta all energi.
Läs också Daniel Alm: Det som händer i Norrland inom pingst nu ger hopp till hela landet
Därför borde det finnas upparbetade nätverk mellan församlingar på landsbygd och stad, kranskommun och centralort, så att det finns möjlighet för lokala församlingar att sträcka ut en hand och säga välkommen till en ny miljö. En gudstjänstfirande kristen gemenskap som en bas för att utforska en ny spännande och definierande period i livet.
Och när flytten sedan går i motsatt riktning kan samma nätverk och dialog mellan församlingar ingå i en hemvändarstrategi. För inte heller en flytt i den riktningen innehåller med självklarhet en församling. Uppbrott, boende, karriär och småbarnsår är också det en innehållsrik period. Och det är inte ovanligt att just kyrkan får stryka på foten under denna tid.
Men det är heller inte ovanligt att några år senare när barnen blir tonåringar – vilket går snabbare än vad någon på förhand kan föreställa sig – inser man hur viktigt det är att ge vidare den tro som man själv fått genom sin uppväxt. Och hur svårt det visar sig vara helt på egen hand. Som att det faktiskt behövs en sociologi för det, en församling.
Det finns många skäl för församlingar att tänka igenom hur den välkomnar nya ortsbor. Som också innehåller en förståelse för den inflyttade familjens livssituation eller en ung vuxen på upptäckarfärd. För varför ska en församling vara mindre strategisk och uppsökande än kommunen där hon finns?
Läs också Kyrkorna – landsbygdens sista utpost?
