Någon vecka före jul 2019 dör en tvåårig flicka. Döden infaller plötsligt och för föräldrarna helt oväntat. Flickans familj hör till gemenskapen i Bethel Church, Redding, i Kalifornien. I den outhärdligt smärtsamma situationen ber familjen kyrkans huvudpastor, Bill Johnson, om förbön för flickans återuppväckande. På Instagram uppmanar han församlingen och alla som finns i den numera världsvida rörelsen kring denna församling att be tillsammans med honom om detta under – samtidigt som flickans kropp sedan flera dagar förvaras på ett bårhus.
Instagramposten genererar över 3 000 kommentarer, de flesta av karaktären: "Om vi är dårar, är vi dårar för Kristus" eller "Tack för ditt exempel och för att du utmanar min tro".
Till församlingens stora bibelskola kommer människor från hela världen. Pastor Bill Johnson och den karismatiska miljön med stark betoning på bön, profetia och mirakler har attraherat svenska ungdomar i många år. Människor som vill mer med sin kristna tro, som vill leva radikalt.
Det som sker i Redding påverkar därmed också lokala församlingar i Sverige när bibelskoleeleverna återvänder. Berättelsen om förbön för den döda flickans uppståndelse må vara extrem och ovanlig även för Bethel Church – pastor Johnson beskriver det själv som att församlingen genom detta initiativ går på ”ny mark”. Men det gör det inte mindre angeläget att reflektera: Vad tar unga människor med sig hem till sina församlingar?
Från Redding återvänder människor med en stark förväntan på att Gud verkar i vardagen. Detta behöver i grunden bejakas av den mottagande församlingen. Även om det för med sig en del ovanliga uttryck, gäller det att inte kasta ut barnet med badvattnet.
Karismatiska rörelser uppstår ofta som en reaktion på något som saknas eller blivit för nedtonat och får sitt fäste i människor som längtar efter mer. Rätt mottaget kan detta bli en stor tillgång för det lokala församlingslivet, i någon församling en nödvändig injektion.
Men det finns också varningstecken att ta på stort allvar. Dålig teologi är en grogrund för urspårad karismatik. Bara av det skälet bör man vara försiktig och djupt skeptisk när en andlig ledare tar sin följare ut på "ny mark". Nya kyrkliga praktiker behöver prövas, inte bara mot bibelordet och den egna upplevelsen, utan också mot hur kyrkan genom historien har formulerat teologi och uttolkat det kristna livet.
Det finns anledning till oro när en andlig rörelse blir alltför ensidig och överbetonar valda delar på bekostnad av andra. När en del av sanningen görs till hela sanningen. Uppståndelsebönen i Bethel är ett exempel på hur tron på helandet gått så långt att man inte accepterar några andra scenarier. Och när det blir så ensidigt är risken stor att tron blir helt inomvärldslig. Dessutom blir det svårt för föräldrar och anhöriga att på ett sunt sätt sörja och bearbeta tragedin.
Det är sant att inget är omöjligt för Gud, men det är också sant att vi kristna tillsammans med Jesus lever under den fallna skapelsens villkor. Dessa två sanningar måste balansera varandra. När en församling ägnar nästan en vecka åt att be för en död flickas återuppståndelse, då är det ett tecken på att balansen rubbats.
Detta kombinerat med en svartvit förkunnelse, att framgång och hälsa kommer från Gud, motgång och sjukdom från djävulen, blir en farlig cocktail.
Inte ens Jesus, Guds son, undgår motgång, lidande och en smärtsam död. Att Jesus dör i mänsklighetens ställe betyder inte att du och jag befrias från lidande här i tiden. Däremot är det ett löfte om Guds närvaro i det djupaste mörker. Och att döden inte är sista ordet om en människas liv. Att livet vinner. Att det finns hopp att både leva och dö på.
Händelsen i Redding står i skarp kontrast till den just nu viktigaste berättelsen på sociala medier. Sjukhuspastorn och bokaktuelle Joachim Elsanders twitterkonto har exploderar av nya följare sedan han i korta meningar låtit oss följa honom i hans döende. Många tårar har trillat framför telefoner och datorer när Elsander skriver sina uppdateringar som rymmer både livets skönhet, bräcklighet och smärta: att det är sista året han bär in en julgran i huset, att det yngsta barnet vägrar bära ut granen innan pappa kommer hem från sjukhuset, eller att familj och vänner varit på besök på den palliativa avdelningen och att det känns som att ligga på rygg i en ström och livet passerar förbi.
Det märkliga med Joachim Elsanders uppdateringar är att hans genomskinlighet föder hopp. Teologin som han kämpat med och formulerar genom livet som pastor bär hela vägen hem. Också genom detta. I allt som hör till det mänskiga livets villkor finns en Närvaro. Det är ett starkt vittnesbörd.
