Pingst behöver tillsätta en haverikommission om Knutby

I dag inleds rättegången mot tre personer i ledningen för församlingen i Knutby, som står åtalade för en lång rad fall av misshandel, olaga tvång respektive sexuellt utnyttjande. När domarna så småningom faller och vinner laga kraft är det den juridiska slutpunkten på en lång och bedrövlig historia där många människor kommit till skada. Men för svensk kristenhet är inte sista ordet sagt. Och det bör det inte heller vara.

De dyrköpta erfarenheterna från Knutby behöver tas till vara och bearbetas. Det gäller på det personliga planet, i första hand för alla inblandade som sökt sig till Knutby för att få leva sina liv för Gud men som drabbats av maktfullkomlighet, manipulationer och, för att uttrycka det försiktigt, snedvriden teologi. Också för den stora majoritet vars lidande inte resulterat i åtalspunkter innebär rättegången en indirekt upprättelse, en bekräftelse på var ansvaret låg, att felet inte fanns hos dem.

Också på ett övergripande plan måste, tyvärr, Knutby leva kvar som ett extremt men i sak inte unikt avskräckande exempel. Redan i januari 2004 krävde Dagens dåvarande chefredaktör Daniel Grahn tillsättandet av en haverikommission inom pingströrelsen. ”Med all respekt för den fria församlingens självbestämmanderätt, men för att i framtiden kunna värna denna rätt, måste Knutby redas ut. Rörelsens viktigaste kapital, trovärdigheten, står på spel. Sveriges befolkning vill veta, har rätt att veta, om efterföljelse i Jesu namn kan få dessa konsekvenser,” hette det bland annat.

Sedan dess har turerna varit många med oräkneliga avslöjanden om de missförhållanden som rått. Försöket hösten 2016 till en nystart, som skulle förvandla Knutby till en helt vanlig pingstförsamling på en mindre ort, visade sig vara dömt att misslyckas. Det innebär inte att pingströrelsen som sådan kan distansera sig från vad som skett.

Historien kommer inte att upprepa sig. Ett nytt Knutby, där alla ingredienser känns igen, ska vi inte förvänta oss. Däremot kan en ordentlig genomlysning av vad som hänt, hur det gick snett och inte minst på vilket vis utvecklingen kunde ha stoppats genom kärleksfulla men handfasta och tydliga ingripanden innebära att risken för likartade processer minskar. När varningsklockorna ljuder gäller det att vara lyhörd för deras signaler – utan att överdriva farhågorna och därmed hämma frihet, kreativitet och mångfald i församlingsutvecklingen.

Det är ingen enkel balansgång. Men i motsats till Knutbykatastrofen med alla dess konsekvenser, på ett mänskligt plan men också för svensk kristenhets generella anseende, är den ständigt aktuell i många olika kristna sammanhang. Lärdomar från det extrema kan om de tas till vara på ett konstruktivt sätt hjälpa sammanhang som håller sig inom gränserna för det normala och sunda att utvecklas i rätt riktning.

”Händelserna i Knutby har öppnat möjligheter för en ny diskussion i pingströrelsen, det gäller teologi, ledarskap, utbildningar, kvinnosyn etcetera. Handsken är kastad – vem antar utmaningen?” Så skrev Dagen i januari 2004.

Frågan i dag, 16 år senare, är om den processen har genomförts.

Läs också Så blev bestraffningarna vardag för de tolv vid ”Bordet” i Knutby