Åsikterna går isär om psykologen Jordan B Peterson, som nyss gästat Sverige. Och de går inte isär bara på det vanliga viset, så att några betraktar honom som galning och andra som geni – eller i detta fall guru. Det finns något motsägelsefullt också i kritiken: Peterson beskrivs både som nyfascismens intellektuella alibi och en posör som formulerar självklarheter.
Hur går det ihop? Hur kan någon kopplas samman med en rörelse som de flesta avskyr och samtidigt anklagas för att häva ur sig banaliteter som alla tydligen håller med om?
Svaret är att det finns två Peterson: kulturkrigaren och moralfilosofen. Kulturkrigaren svingar vilt mot postmodernism, marxism och genusteori, som han uppfattar som en enda, ond häxbrygd. Detta drar klick på nätet – men det är inte krigaren som samlar lärjungar.
Läs mer: Jordan Peterson – psykologen som reducerar Jesus
Det gör i stället moralfilosofen, som förmedlar livsvisdom via uråldriga berättelser, inklusive de bibliska, tolkade med hjälp av psykologen Carl Gustav Jung. Och medan kulturkrigaren anklagas för fascism, avfärdas moralfilosofen som banal.
Jag har många invändningar mot Peterson, i synnerhet kulturkrigaren. Peterson är som sämst i politiken – även om det är en överdrift att kalla honom för fascist. Anklagelsen om banalitet är än mer orättvis. För bortom humrar, könsroller och den ökända köttdieten finns också mycket tänkvärt. Petersons råd till unga män sammanfattas oftast med: städa ditt rum och stå rak i ryggen. Men det är för snålt. Grunden i hans budskap är ett etiskt och existentiellt argument för att välja mening framför njutning. Gör inte bara det som känns bra just nu, utan finn ett mål att leva och dö för. Tänk mer på vad du vill att det ska stå på din gravsten än i ditt lönekuvert.
Det liknar de råd som föräldrar, tills nyligen åtminstone, försökt ge sina barn. Kanske är det banaliteter – men om det pågår en massa bråddjupa etiska samtal i något annat hörn av svensk offentlighet så måste jag ha missat det.
I stället för att reducera diskussionen till för eller mot Peterson kan det vara värt att fundera på vad han är ett tecken på? Till exempel: Om Petersons livsregler är så banala, varför är det till honom unga män måste gå? Varför ger så få andra vägledning av det här slaget?
Läs också: Jordan B Peterson hyllas och hatas för sin samtidsanalys
Petersons genomslag avslöjar två problem i vår kultur: liberalismens tomhet och humanioras kris.
Liberalismen är ett politiskt projekt som sätter friheten högst, och som politiskt ramverk är detta utmärkt. Men etiskt och existentiellt är liberalismen en usel vägledare, eftersom den inte vill eller kan säga till någon människa vad hon ska göra med sin frihet. Därför behöver liberal politik bereda rum för andra traditioner, gemenskaper som kan erbjuda vägledning. Kyrkorna var länge en sådan allierad till det liberala projektet: de bejakar det politiska frihetsprojektet, och ger etisk vägledning.
Men i dag har liberalismen blivit både politik och kultur, och det fungerar inte. För liberalismen kan inte ge några andra råd än följ ditt hjärta och var tolerant, och det är för tunt. Vi behöver vägledning som är mer konkret.
En institution som skulle kunna erbjuda det är universitetet. Under antiken och medeltiden var det självklart att bildning handlade om moralisk formation: att inte bara förmedla kunskap, utan också livsvisdom. Men det moderna universitetet gör inga sådana anspråk, utan skyr varje anspråk på normativitet.
Läs även: Joel Halldorf: I folkhemmets land har vi svårt med avvikarna
Det gör att akademiker i dag inte är tränade att diskutera Petersons ambitiösa etiska program – och ännu mindre förmögna att erbjuda några alternativ.
Följden är att vi i stället för en diskussion om världsbilder och deras moraliska konsekvenser har en debatt som domineras av förlöjliganden. Detta är en del i det som brukar kallas för humanioras kris: oförmågan att diskutera normativa etiska och religiösa utsagor gör tyvärr fältet irrelevant.
Akademiker kan diskutera Petersons tolkning av filosofer och kritisera en del kopplingar han gör mellan biologi och sociologi – och det är naturligtvis både bra och viktigt.
Men när Peterson till slut plockats isär och skjutits ner behöver någon annan träda fram och ge övertygande svar på den verkligt viktiga frågan: Hur ska vi leva?
