Dramat efter valutgången har varit tämligen förutsägbar så här långt. Partierna lovade väljarna ett visst agerande i valrörelsen och har sedan efter valdagen hållit fast vid dessa löften: Stefan Löfven skulle inte avgå om de rödgröna blev största blocket. Alliansen och SD skulle rösta bort Löfven. Sedan skulle Alliansen söka stöd för en Alliansregering med Ulf Kristersson som statsminister utan att samverka med SD.
Man kan ju undra varför det ska ta hela tre veckor att komma dit där vi befinner oss i dag, om det nu var så förutsägbart. Men det går inte att snabbspola igenom detta politiska drama, stegen behöver tas ett i taget, och så här långt är alltså alla vallöften som handlar om regeringsbildning uppfyllda. Något annat skulle vara otänkbart, ett svek mot väljarna.
Den stora frågan är vad som händer nu när all rättfärdighet mot väljarna är uppfylld och det ändå inte räcker för att bilda en regering.
Man kan se det som att det nu har skapats en ny spelplan där man inte är lika bunden av löften som getts till väljarna före valet. Någon måste trots allt ta ansvar för situationen och regera landet. Därför har talmannen Andreas Norlén gett Ulf Kristersson ett brett mandat att sondera stöd för en regering som inte är begränsad till Alliansen.
Är det då inte dags att bjuda in SD i värmen för att dyrka upp den låsa situationen? Somliga skribenter hävdar det och en överväldigande majoritet av moderaternas och kristdemokraternas väljare tycker att man ska regera med stöd av SD. Enligt en färsk undersökning av Aftonbladet/Inizio får regeringsalternativet M, KD och SD stöd av flest väljare: 20 procent. Men det är också den regeringen som flest ogillar: 61 procent. Frågan är om Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor kommer orka stå emot trycket från de egna väljarna om de upplever att makten kan vara inom räckhåll. Den ännu viktigare frågan är förstås varför de skulle stå emot det.
Läs mer: Lösningen: Isolera SD och V
Men, skulle inte SD växa sig ännu starkare om de inte tas in i värmen? Den som argumenterar så hoppas att det ska bli som för Sannfinländarna i Finland som togs in i regeringen. Som politiska noviser klarade de inte ansvaret och imploderade.
Det tåget har gått. SD är i dag politiskt tränade. Mer troligt är att vi i Sverige skulle få en situation som den i Danmark, där det högerpopulistiska partiet stärktes av makten och påtagligt påverkar politiken. Det vore olyckligt.
Ett annat vanligt förkommande skäl för att samverka med SD är att respektera valresultatet. De fick trots allt 17,6 procent av rösterna. Det är ett av de sämre argumenten.
Demokrati är ingen tebjudning som Henrik Oscarsson Ekengren, valforskare och professor i statsvetenskap, säger. Det är en civiliserad maktkamp mellan olika intressen och värderingar. Det hör därför till formen att bilda allianser, blockera och stänga ute för att genomföra den politik man gått till val på. Partierna samverkar med dem som bäst skapar de möjligheterna, och med dem som de delar grundläggande värderingar. Det sista är viktigt. Samverkan handlar inte bara om sakfrågor. Och det är viktigt att inte förlora den större bilden.
Läs även: Joakim Hagerius: Partipolitik lämpar sig inte för ökenprofeter
Vad är det då för värdering som är så viktig att värna så att man stänger ute ett demokratiskt valt parti från samverkan?
Om vi först reflekterar över Alliansens så kan man konstatera att samarbetet bygger på en mångfald av politiska ideologier. Partierna och dess företrädare är liberala, konservativa, kristdemokratiska och alla nyanser däremellan. Och när denna ideologiskt oheliga allians dessutom helst vill regera med stöd av Socialdemokraterna, ytterligare en ideologisk strömning, vad är det då för värdering som är så kolossalt viktig?
Jo, hos alla dessa partier finns en överlappande konsensus på en helt avgörande punkt: Vikten av att värna den liberala demokratin. På den punkten är tilliten till varandra stark och det är en helt nödvändig grund för regeringssamverkan.
När Jimmie Åkesson säger att Sverige inte kan byggas på olikheter uppstår en betydande osäkerhet i förhållande till detta grundfundament för det goda samhället.
En liberal demokrati bygger på olikheter, mångfald och pluralism. Det kan aldrig vara förhandlingsbart. Om just detta bör vi tänka lika.
Läs också: Joakim Hagerius: Pennornas krig skymmer det goda samtalet
