Nyligen avslöjade Dagen att Pingströrelsen och Equmeniakyrkan omtalades som "sekter" i en text från Migrationsverket (26/1). Skrivningen är pinsamt okunnig, men visar att fördomar om frikyrkor ännu frodas. Mycket har blivit bättre de senaste decennierna, men ännu uppfattar många oss som slutna och trångsynta. Som människor mer angelägna att hålla lärans paragrafer än att leva livet.
Detta är givetvis en nidbild, men imagen är svår att tvätta bort – och den har också rötter i många frikyrkors självbild.
Hos många finns nämligen föreställningen att väckelsen initierades av personer som ville försvara klassisk kristendom mot liberalteologins innovationer, eller bibelordet mot historisk-kritisk demontering. Men i början av 1700-talet – när pietism, herrnhutism och metodism växte fram – fanns varken liberalteologi eller bibelkritik.
Drivkraften var en annan – ja man kan faktiskt säga att den var den motsatta. Väckelsen växte fram i protest mot tidens protestantiska fixering vid den rätta läran. Luther hade ju talat om ”tron allena”, och följden blev att det ansågs viktigt att tro exakt rätt – man införde katekesförhör för att kontrollera saken. Mot denna renlärighetsiver lyfte pietisterna den levda trons prioritet. De ville ha mindre lära och huvud, och mer hjärta och liv, helt enkelt. Pionjären Johann Arndt skrev att han ville föra läsarna ”från blotta vetandet och teorin till en verklig övning i tro”.
Läs mer: Migrationsverket kallar frikyrkor för sekter
Detta blev också grogrunden för en hjärtats ekumenik i väckelsen. De fromma fann själsfränder i olika samfund: man läste både puritaner och katoliker i jakt på vägledning om livet i Kristus.
Men enhet är aldrig enkelt. I mitten av 1800-talet skapade en rad väckelserörelser Den evangeliska alliansen, ett sällskap för mission i Sverige. Men efter några år sprack samarbetet. Frågan om dopet var stötestenen.
Mönstret går igen i vår tid.
Nu är pingstförsamlingen United på väg in i EFS, och ansöker samtidigt om att få behålla relationen till Pingst genom ett associativt medlemskap. Pingstledaren Daniel Alm är emellertid tveksam, och pekar på just dopfrågan som en svår nöt att knäcka.
Läs mer: Pingstförsamlingen United i Malmö: Nu ansluter vi oss till EFS
Detta är ett dilemma eftersom Pingst har hjärtat på två ställen i denna fråga. Å ena sidan övertygelsen om att pingstväckelsens teologi och spiritualitet är ett vackert och sant uttryck för evangeliet – och Alm är i dag själv en av en främsta förkunnarna av detta budskap. Å andra sidan är en aspekt av denna spiritualitet just livets företräde framför läran. Pingstledaren låter nästan som Arndt när han själv skriver om det sistnämnda på sin blogg: ”När vi luras att tro att kristen tro är en samling åsikter rinner det andliga livet av oss.” (7/6 2017)
Vad ska Pingströrelsen göra? Det finns mycket att lägga i vågskålen – hjärtats ekumenik är bara en sak. En annan är viljan att vara en rörelse med en tydlig teologisk identitet. En tredje är tolkningen av stadgarna, där det måste sägas att formuleringen om associativt medlemskap är öppet skriven: som en möjlighet för församlingar ”som inte i alla delar kan omsluta den gemensamma värdegrunden”. En fjärde aspekt är att samarbetsförsamlingar mellan Pingst och EFS redan existerar.
Men så finns en pusselbit till. Den har varken med stadgar eller med paragrafer att göra, utan kommer från framtiden. I en video som blev viral i det frikyrkliga hörnet av internet beskrev Alm nyligen Pingst om 15 år. Här skildras en rörelse som är känd för sin kärlek till Jesus och medmänniskorna. För öppenhet, generositet, värme och en vardagsnära tro. Alms vision handlar om en öppen, utåtriktad pingströrelse.
Läs mer: Pingströrelsen skickar brev från framtiden
Riskerar stängda dörrar på grund av avvikande dopsyn en sådan framtidsvision? Kan det uppmuntra till gränsbevakande, och i slutändan till och med bekräfta de olyckliga fördomarna om Pingströrelsen som sluten och trångsynt? Eller är det så att visionen kräver en teologisk tydlighet som i sig har attraktionskraft? I så fall blir utmaningen att visa hur öppenhet och tydlighet kan förenas?
Teologi har med sanning att göra, och den är aldrig relativ. Det måste givetvis vara möjligt att ha fasta övertygelser och samtidigt vara ekumen.
Kristna i Sverige har gjort en ekumenisk resa, där man har lärt sig att leva med skillnader också i stora frågor, som dopet. I värsta fall är detta resultatet av en teologisk urvattning, men det kan också bero på att man lärt sig att känna igen varandra, trots att man ibland använder olika ord. Det är i så fall en upptäckt av en gemensam kristen grammatik: vi talar samma språk, men med olika dialekter. Det pågår i dag en rörelse bort från specifika samfundsidentiteter, och mot en allmänkristen identitet. Frågan för samfundsledningar, inte bara för Pingst, är hur de hanterar denna rörelse.
