I världens mest utsatta områden finns de kristna biståndsorganisationerna. Det är ingen slump. Djupt rotat i den kristna tron finns kärleken till medmänniskan som motiverar till att hjälpa nödställda.
För några år sedan frågade TV4 professor Hans Rosling om hjälpen når fram till krisen på Afrikas horn. Rosling svarade att de beprövade organisationerna är duktiga:
"Röda korset, Läkare utan gränser, Unicef och de missionsorganisationer och kristna organisationer som har varit på plats tidigare, de kanske inte är så stora – men de som har varit på plats och som känner området, som har en syster- kyrka eller nåt sånt där – de är bra att hjälpa."
En del i kritiken mot Love and Hope är att de tagit åt sig äran, när det egentligen är en samarbetspartner som står för verksamheten (som Love and Hope stöttar ekonomiskt).
Det kan tyckas anmärkningsvärt, men att man inte är på plats själv är vanligt förekommande i biståndsprojekt. Det är till och med en uttalad riktlinje från Sidas sida att arbeta med lokala partners för att stödja civilsamhället. För tydlighets skull finns det nog fler organisationer som bör se över hur man presenterar ”sin hjälp”.
Förväntningarna på de kristna biståndsorganisationerna, även från sekulära svenskar, är höga. Man räknar med högre moral – med rätta.
Därför når upprördheten också stormstyrka när sådant som kan vara oegentligheter slås upp stort i medier. Människor som skänkt tid, engagemang och pengar till organisationer vill att hjälpen når fram dit den ska. Men också att information hanteras med saklighet. Ingen vill stå med en tunnare plånbok och känslan av att ha blivit lurad av känslosamma, men överdrivna, hjälpupprop.
Bilder berör. Berättelser om barns elände talar till vår medkänsla och medmänsklighet och vi blir mer benägna att ge om vi blivit omskakade i vårt trygga välfärdshem. Men bedjande barnaögon och uppsvällda magar får aldrig cyniskt utnyttjas i marknadsföringssyfte "för den goda sakens skull". Det gäller än mer bilder som felaktigt framställs som att de porträtterar barn i prostitution.
Noggrannhet och hög moral är inte en valmöjlighet utan en nödvändighet för kristna bistånds-organisationer som vill behålla givares förtroenden över tid.
Förtroendet ska hanteras med största varsamhet och kräver ett generöst mått av självkontroll. Därför borde hjälporganisationer i allmänhet och kristna sådana i synnerhet välkomna granskning, från medier och Svensk insamlingskontroll.
Man kan bara hoppas att granskningen av Love and Hope leder till att fler hjälporganisationer ser över sin marknads- föring och hantering av insamlade medel – inte till att folk slutar att ge.
Det skulle slå hårt mot de vars överlevnad står och faller med att biståndsarbetare fortsätter att trotsa faror, korruption och krig för att hjälpen ska nå fram.
