“Sänd ditt bröd över vattnet, en dag får du det åter”, skriver Predikaren (11:1). Det sammanfattar på ett bra sätt situationen i Sverige: en gång var vi ett missionsland som byggde kyrkor i fjärran länder. Men i dag kommer missionen till oss, genom att nya kyrkor etableras här via invandring.
De offentliga rummen förändras genom närvaron av nya religiösa byggnader, symboler och praktiker. Religionens nya synlighet gör att den gamla föreställningen om att religion hör till det förflutna inte längre går att upprätthålla. Religion finns på kartan på ett nytt och påtagligt sätt. Migrationen är en del av vad Elisabeth Sandlund på denna ledarsida brukar kalla för den pågående påkristningen.
Denna nya kyrkokarta innebär möjligheter för de gamla kyrkorna, men också stora utmaningar.
För det första ställer den frågor om ekumeniken. Genom Sveriges Kristna Råd finns samarbete och dialog mellan Svenska kyrkan, de traditionella frikyrkorna, Katolska kyrkan, ortodoxa och orientaliska kyrkor. Men hur passar exempelvis neopentekostala kyrkor och evangelikala migrantförsamlingar in i Kristi kropp? Hur förs samtalen med dem? Vet någon utanför deras egna sammanhang vad de behöver och vad de kan bidra med?
En annan stor utmaning handlar om generationsväxlingen i migrantkyrkor generellt. Tendensen i Sverige och västvärlden generellt har varit att migranter har sekulariserats eftersom att ungdomarna inte både kunnat integreras i samhället och sina kyrkor. Detta är ett problem som alla kyrkor har, och kan dela med varandra.
Risken är att kyrkor som flyr IS brutala härjningar i Mellanöstern går under här uppe i norr, under trycket av sekulariseringen.
Dessa kristna och deras kyrkor behöver stöd från oss som tillhör kyrkor som länge varit etablerade i Sverige. Vi måste lägga undan tankar på proselytism, det vill säga att aktivt ta medlemmar från dem. I stället behöver vi hjälpa dem att klara den utmaning som vi själva kämpat med i ett århundrade: att som minoritet i en sekulär kultur föra den kristna tron vidare till nästa generation.
Valet för de unga som växer upp i dessa kyrkor får inte stå mellan att integreras i det svenska samhället eller att bevara sin kristna identitet.
På 1860-talet började det svenska lutherska enhetssamhället brytas upp genom frikyrkorna. Från 1960-talet breddades samhället ytterligare, genom andra konfessioner än de lutherska, och andra religioner än den kristna. Vi har ett mångkulturellt, mångkonfessionellt och mångreligiöst Sverige i dag.
Frikyrkorna var med och skapade denna mångfald, genom att vi utmanade Svenska kyrkans religiösa monopol. I dag kan vi fortsätta det arbetet, genom att hjälpa våra kristna syskon att bli en del av det svenska samhället utan att ge upp sin identitet som kyrka.
Detta är en viktig uppgift. Och om vi tar oss an den kanske vi finner att de också har ett och annat att lära oss.
