I valfilmen "Familjens röst" från i höstas uppmanas stressade barnfamiljer att rösta på Kristdemokraterna eftersom de är partiet som bevakar just deras intressen. Filmen illustrerar mycket av vad som gått fel i KD de senaste åren. Här reduceras alltså familjepolitiken till ett särintresse bland andra, utifrån ambitionen att hämta röster hos de närmast berörda – i detta fall den livspusslande medelklassen.
Särintressen har slagit ut samhällsvisionen ur partiets profil.
Det saknas inte förslag på hur KD nu ska profilera sig såhär efter valnederlag och partiledarbyte. Två grupper ställs mot varandra: en konservativ falang, vars ytterkant är KDU, och en socialliberal, som anses föra vidare arvet från Göran Hägglund.
Men ingen av dessa står i kontinuitet med 1990-talets framgångsrika KD. Då bröt partiet igenom fromhetsvallen och gjorde sig oberoende av stödröster, och man gjorde det genom att orientera sig mot den internationella kristdemokratin, vars ideologiska grund är den katolska socialläran.
Grundvärdena här är mänsklig värdighet, solidaritet och närhetsprincipen. KD framstod som ett varmt borgligt parti, och ville pröva alla sina beslut ur ”den lilla människans” perspektiv. Personalism och de små gemenskapernas betydelse betonades i kontrast till individuell frihet och samhällsekonomi. Här hade familjepolitiken sin plats: inte som ett särintresse, utan som en av grundstenarna för samhällsbygget som helhet.
Dessa teman präglar fortfarande partiets principprogram, men inte dess offentliga profil.
Det offentliga politiska samtalet i dag domineras av två perspektiv: individens rättigheter och ekonomisk tillväxt. Ingen talar längre om det goda samhället. Bakgrunden är 1900-talets krackelerade vision, folkhemmet, som inte längre kan garantera vår välfärd.
Denna har ersatts av ett marknadssamhälle, där ansvaret för sjukförsäkring, pension och a-kassa överlämnas till individen. I ett sådant samhälle är mitt utbud och mina ekonomiska resurser allt som räknas.
Men samtidigt finns i dag en utbredd en längtan efter något mer. Efter att få vara del av en gemenskap och bidra till ett gott samhälle. Denna längtan kan KD fånga upp. Arbetet för ett levande civilsamhälle har varit det som tagit KD närmast ett sådant samtal. Men argumenten har varit ökat utbud för den enskilde, och möjligheter för olika grupper att skapa sin nisch.
Individualism och särintressen, med andra ord. Inte svar på varför ett starkt och kreativt civilsamhälle är bra för samhället som helhet.
Utmaningen för KD är att lyfta blicken från individer och särintressen, till samhället som helhet. Att artikulera en vision för ett gemensamt samhälle som präglas av varken statens eller marknadens likriktning, utan av en god och kreativ mångfald. Det skulle attrahera kärnväljarna, och många fler därtill.
