Religionsdialog är bra. Och det är utmärkt när företrädare för olika religioner står sida vid sida i kampen för övergripande värden som fred, mänskliga rättigheter och religionsfrihet. Det finns heller inget konstigt i att kristna bejakar muslimska ansträngningar att förvärva eller bygga gudstjänst- och samlingslokaler. Den i Regeringsformen inskrivna rätten att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion är universell och gäller kristna likaväl som muslimer, mormonen likaväl som Hare Krishna-anhängaren.
Men där går gränsen. När en svenskkyrklig församling, i detta fall Nacka utanför Stockholm, initierar och avsätter medel till en insamlingsstiftelse, vars syfte är att en moské ska kunna uppföras, har kyrkofullmäktiges majoritet tappat kontakt med verkligheten – och med kyrkoordningens anda och bokstav.
Vad som får göras och vad som är omöjligt i Svenska kyrkan är reglerat. Kyrkoordningen slår fast att grunden för verksamheten i en församling ska kunna sorteras in under en av fyra rubriker – gudstjänstfirande, undervisning, diakoni och mission. Syftet är klart uttryckt: ”att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift.”
Sunda förnuftet säger att detta övergripande syfte näppeligen går att förena med finansiering av bygget av en moské, där Jesus kommer att presenteras som en viktig profet men inte som Kristus, Han som är Frälsaren och enligt Svenska kyrkans bekännelseskrifter enda vägen till Gud.
Det är argumentet att kyrkofullmäktiges majoritet klubbat ett beslut som de inte har rätt att fatta utifrån kyrkoordningen som ger en ledamot råg i ryggen när han överklagar till domkapitlet för prövning.
Utgången är långtifrån given. Det är bara att konstatera att begreppet ”ekumenik” är på glid bort från betydelsen av samverkan och samsyn mellan kristna samfund mot något som kallas religionsdialog men som slår över i synkretism, där skillnaderna mellan religioner tonas ner och likheterna överbetonas.
Problematiken var likartad för tre år sedan, när Sofia församling i Stockholm stolt meddelade att de stod inför en viktig pionjärinsats, att anställa en imam för arbetet bland ungdomar i Fryshuset. Kritiken blev massiv. Inte mot att Svenska kyrkan engagerar sig i ett gemensamt arbete med företrädare för islam utan mot att en person som förkunnar en annan tro än den kristna skulle avlönas med kyrkans pengar.
Den gången backade församlingen. En annan lösning hittades. Kyrkan är fortfarande engagerad i projektet men imamen står inte på lönelistan.
Sofias grannförsamling Nacka bör också den ta sig en funderare på hur man ska komma ur den situation man försatt sig i.
