"Jag har en dröm". Martin Luther Kings ord i Washington den 28 augusti 1963 väckte en hel värld. Gensvaret berodde självfallet på den effektiva retoriken, med tydliga spår av den predikokonst den unge baptistpastorn tillägnat sig, och på det potenta budskapet, drömmen om ett land med frihet och jämlikhet för alla, oavsett ras och ursprung. Men kanske slog Kings tal an känslosträngarna i många människors bröst tack vare att vi alla kan känna igen oss.
”Jag har en dröm”. Den människa som inte kan instämma i de orden befinner sig i en situation där hoppet om framtiden bleknat som en färgbild från 50-talet och där livsvägen tycks sakna riktning.
Femåringen på dagis drömmer om den dag det blir dags att ta på skolryggsäcken och lämna småbarnstiden bakom sig. Tonåringarna som köar för att utsätta sig för Idoljuryns hårdhänta granskning har drömmar om kändisskap, ära och berömmelse (smärtan när drömmen går i kras blir ”bra tv” för publiken att gotta sig i.) Ungdomar drömmer om ett jobb som ger försörjning och bekräftelse. För alldeles för många tar det alltför lång tid innan den förverkligas.
Vuxna har sina drömmar för resten av livet om allt från bättre bil och större villa än grannen eller att äntligen få förverkliga sig själv till att på allvar få göra insatser för andra. Ibland, när tillvaron slagits i kras, kan drömmen begränsas till att få vakna från den mardröm man hamnat i och inte ser något slut på. Så är det just nu för människorna i Syrien – men också för den som vakar vid ett barns sjukbädd eller som kämpar med nattsvart depression.
”Hjärtat ska gro av drömmar, annars är hjärtat armt”, skaldade Bo Bergman. Den dag vi slutar drömma slutar vi leva det liv som Gud avsett för oss. Han känner oss inifrån och ut, han vet våra drömmar och han vet också om de överensstämmer med hans plan för oss.
Martin Luther Kings dröm var hans egen. Den var fast förankrad i hans kristna tro utan vilken han inte hade kunnat uträtta en bråkdel av det han kom att göra. Men hans storhet ligger i att han på ett övertygande sätt gav röst åt många andras drömmar. Han artikulerade den längtan miljoner människor bar på, inte bara i USA:s sydstater, utan över hela jorden.
Hans ord blev en katalysator för det samhällsengagemang som kom att känneteckna en hel generation, som nu börjar närma sig eller redan har nått pensionsåldern. Visst hamnade vi "68:or" ibland på villovägar när vi målade tillvaron i svart-vita färger och utan tillräckligt faktaunderlag slog fast vem som var ond och vem som var god. Visst fanns det sådana som såg med förakt på Kings ickevåldslinje och argumenterade för att orättvisorna måste bekämpas med vapenmakt, till och med terrordåd. Detta får inte, så här i efterhand, romantiseras. Men om färdriktningen hos de allra flesta, viljan att arbeta för en bättre värld för alla, drömmen om rättvisa och rättfärdighet behöver inga tvivel råda.
Det är när den individuella drömmen möter den kollektiva som storverk kan uträttas och världen förändras till det bättre.
Det går inte över en natt. Under de fyra och ett halvt år Martin Luther King fick vara verksam efter talet i Washington i augusti 1963 och fram till det dödande skottet i Memphis i april 1968 mötte han förvisso hårt motstånd men fick också se en växande opinion för en genomgripande förändring och uppleva framsteg för medborgarrättsrörelsen. Men drömmen i hela dess vidd blev inte förverkligad under hans livstid. Och, som Harry Månsus betonar i debattartikeln härintill, är det fortfarande lång väg kvar till det samhälle Martin Luther King såg framför sig.
Våra individuella och kollektiva drömmar måste, om de ska bära frukt, omsättas i praktiken. Visionen om det goda livet och det goda samhället måste brytas ned i handlingsprogram som kan genomföras steg för steg. Vi har alla ett ansvar för att hålla drömmarna levande men det vilar särskilt tungt på dem som gör anspråk på vårt förtroende för att styra landet. Kanske blir den valrörelse som snart drar igång det tillfälle när vi får höra våra politiker formulera sig i termer av drömmar och visioner. Billiga imitationer eller parafraseringar av Martin Luther King lurar ingen. Drömmen måste vara förankrad i den egna personen, i de egna värderingarna, i hjärtat. Precis som den var hos honom.
