Det är ord och inga visor när Sveriges läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och tandläkare samfällt sågar förslaget om vård för papperslösa som efter en uppgörelse mellan regeringen och Miljöpartiet är tänkt att klubbas igenom i riksdagen i veckan. Det lilla steget framåt är inte tillräckligt, hävdar fem representanter för centrala vårdorganisationer i en debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt där de uttrycker sin avsky för förslaget.
De nya reglerna tvingar anställda inom vården att bryta mot svensk och internationell yrkesetik. De innebär ett brott mot flera konventioner om mänskliga rättigheter, där rätten till god hälsa ingår.
Och de kommer att innebära subjektiva bedömningar, stora orättvisor och bristande jämlikhet. Svensk hälsopolitiks övergripande mål, en vård på lika villkor för alla människor, förfuskas.
Vårdpersonalens kraftfulla och samfällda markering är värd att ta på största allvar. Att den kommer att få betydelse i riksdagsdebatten på onsdag är självklart. Det är däremot betydligt mindre sannolikt att den får genomslag även i beslutet. Inom ramen för den migrationspolitiska överenskommelsen har regeringen fått med sig Miljöpartiet på tåget och därmed säkrat en riksdagsmajoritet. Den nödutgång som stod öppen förr i världen, när riksdagsledamöter i frågor med hög etisk densitet tilläts rösta efter samvete och inte efter partibok, förefaller numera vara ordentligt tillbommad.
De negativa synpunkterna är inte nya. När förslaget skickades ut på remiss var kritiken, inte bara från vårdens sida utan också från en rad företrädare för frivilligorganisationer och fackföreningsrörelse, lika massiv som resultatlös.
Vårdorganisationernas huvudargument mot det nya förslaget är att det i alla andra sammanhang endast finns ett kriterium för när vård ska ges, nämligen patientens behov. Det som ska avgöra prioriteringarna är endast frågan om vem som har störst behov, inte om de fyra sista siffrorna i personnumret är för handen. När det överlåts åt den enskilde läkaren eller tandläkaren att bestämma om det i ett specifikt fall handlar om ”vård som inte kan anstå” följer med naturnödvändighet godtycke.
Att lagförslaget ger landstingen rätt att erbjuda generösare vårdvillkor än miniminivåns spär på detta och öppnar för geografiskt betingade vinst- och nitlotter, ytterligare ett exempel på ett stuprörssamhälle där slumpen, i det här fallet bostadsorten, tillåts styra även i livsavgörande frågor.
De papperslösa i Sverige är fler än vi vill tänka oss. Men det handlar ändå om en liten grupp människor, som lever under mycket pressade förhållanden. Att Vårdsverige tillåts möta dem med generositet och omsorg löser inte alla problem men gör åtminstone inte livet ännu svårare än det redan är.
