I dagarna har Irene Hedin och kollegan Anja premiär för sin pjäs ”Lisa och de hemliga breven”, som handlar om en flicka som skriver brev till Gud i all hemlighet om de övergrepp hon utsatts för.
Efter mer än två decennier av dockteaterspelande i Östersund börjar hon nu se slutet på detta hängivna engagemang och hon hoppas att någon ska ta vid.
Det var när Irene Hedin besökte en öppen förskola med sitt yngsta barn – dottern Ester – som där fanns en så kallad bordsteater där förskolläraren berättade sagor samtidigt som hon hade ett landskap på ett bord, gjort av tyger, och gestaltade berättelsen på bordet med dockor. Då fick Irene Hedin en aha-upplevelse.
– Det var så vackert och tilltalande. Då kände jag att det här vill jag göra.
Hon hade inte med sig så mycket kulturell vana hemifrån egentligen berättar hon.
– Jag kom från en sportfamilj, men jag tyckte det var roligare att läsa och måla, än att åka skidor så fort som möjligt. Det kreativa fanns hela tiden inom mig. Fast ingen i min närhet gödde den sidan av mig egentligen.
Banan med dockteatern började med berättelser med handdockor i skolan för sina barn och deras klasskamrater. När alla de egna barnen gick i skolan tog Irene Hedin tag i sin dröm och började göra dockor. Hon fick spela pjäser med bland annat påsk- och julberättelser i den lokala Svenska kyrkan.
Snart blev det för trångt att sätta upp och öva berättelserna med all rekvisita hemma så 2002 startade Irene Hedin enskilda firman Teater Dockan och hon hyrde en lokal. Maken Ulf hade redan långt tidigare hemma byggt en handdocksscen åt familjen. Irene kan inte hylla honom nog för att han i alla år stöttat, och inte minst tagit hand om det ekonomiska.
Irene Hedin har sedan hela tiden bedrivit verksamheten på flera sätt: Dels genom att bjuda in familjer till sagocafeér i sin sagolokal. Dessa cafeér innehåller berättelse, efterföljande skaparverkstad och utklädningslek samt fikatanten Marinas hembakta fika. Och dels i samarbete med skolor, förskolor, ideella organisationer, församlingar, bibliotek, museer med flera där dessa har kommit till hennes lokal, men oftast har hon åkt ut till dem.
Irene Hedin stryker under att hon innan varje föreställning ber att det hela ska bli till Guds ära, och människors hjälp och glädje.
– Jag är också tacksam att ha några trogna förebedjare ”bakom mig” hela tiden. Det betyder mycket!
Olika föreställningar har olika åldersgränser, men Irene Hedin litar också på föräldrars omdöme som bäst vet vad deras barn mognadsmässigt klarar av att se. Och när hon framför en bibelberättelse försöker hon få till det hela ur en annan vinkel. Påsken berättas ur en åsnas perspektiv och julevangeliet får en räv berätta. Vid Allhelgona har temat varit änglar och döden. Även Mose i vassen har spelats.
Ämnena är inte enbart bibelberättelser utan handlar även om saker som ligger nära barnens vardag, som känslor, sitt värde, att stå upp för sig själv, mobbning till exempel.
Efter föreställningen frågar alltid Irene Hedin hur det kändes för barnen och deras vuxna.
– Det är väldigt viktigt att barn får bearbeta både det andliga och det själsliga de har inom sig. Att någon berättar om det, betyder att då får de här känslorna finnas och då bekräftas känslorna för barnen själva.
En berättelse om kränkningar som Irene Hedin har skrivit och framfört har utspelat sig i en nallefamilj.
– Obehagliga saker avdramatiseras om berättelsen spelas av dockor föreställande människor eller ännu bättre av djur.
I varje grupp finns det över lag någon som har erfarenhet av övergrepp, menar hon, och betonar att det är viktigt att dessa barn får veta att de inte är ensamma om det.
I den nya pjäsen ”Lisa och de hemliga breven”, är en flicka med om övergrepp och blir tillsagd att hålla tyst om det. Då blir hennes ventil att skriva brev till Gud och hon lägger sedan dessa i ett fågelbo för att absolut ingen annan än Gud ska läsa dem.
– Vi vill att barn ska få hjälp att säga stopp innan något har hänt, men också få kraft att kunna berätta för någon vuxen de litar på om något redan har hänt.
Hur mycket har du blivit engagerad sett över tid?
– Det har inte varit en lätt väg, men sett över tid är det många barn och vuxna, jag fått möta och påverka under alla dryga 22 år.
– Det är viktigt när man har en sådan här kallelse, att inse att man har ett högre mål annars hade man nog gett upp.
Vad har engagemanget gett dig?
– Det är mycket tillfredsställande och värdefullt att engagera sig i en så viktig och givande kontakt med barn och vuxna. Många gånger har jag fått bekräftelse på vad det fått betyda, även från nu vuxna som berättat vad pjäserna och skaparverkstaden i deras barndom fått betyda för dem.
Från början kommer Irene från Malung och är inte uppväxt i ett kristet hem. Gud var ändå alltid självklar i hennes hjärta och hennes farmor och farfar var troende.
– Jag kände att det bara var Gud jag kunde vända mig till om jag var vaken och orolig på natten, det var ett naturligt förhållningssätt, som barn ofta har.
Hon fick gå i söndagsskola och där fick hon Gud bekräftad.
– Vid konfirmationen tog jag sedan ett medvetet beslut att ”jag ska gå med Gud”.
Sedan fick Irene möjlighet att växa i tron tack vare att ett team av två kvinnor som var utsända av Bibelklubbarna som reste runt till olika orter i Dalarna varje vecka.
– Där fick jag en stabil grund, bra bibelundervisning, hemuppgifter och möjlighet att ställa frågor. Det var så viktigt inte minst att de brydde sig om oss unga och tog oss på allvar.
Tre år följde på NBI, en bibelskola i Säffle som Irene beskriver som en fantastisk djupdykning i Ordet.
– Grunden i Ordet har betytt mycket för mig och gjort mig stabil i mitt inre. Jag har jobbiga upplevelser i mitt bagage och där har bibelläsningen gett mig styrka, varje dag.
Irene berättar att hon alltid haft en kärlek till barn, dels att få egna, och dels ville hon jobba med barn.
Så efter bibelskolan följde studier på lärarhögskolan där Irene också blev ihop med sin man Ulf. De gifte sig och fick fyra barn. Irene jobbade mest hemma med de egna barnen innan dockteatern tog över.
Men nu med ålderns rätt hoppas hon verkligen att någon har en kallelse att ta över.
– Allt har sin tid, och nu är tid att lämna över uppgiften till någon ny förmåga. Min längtan är att denna viktiga verksamhet ska kunna fortsätta på något sätt.
– Allt för barnen!
[ Christoffer Hiding: Min dotters självklara tro har fått mig att längta tillbaka till Gud ]
