Den 20 november 2021 stod Olivia Junholm på estraden i Pingstkyrkan i Örebro som en av tre nominerade till Utbultstipendiet. Nästan på dagen två år senare intar den nu 28-åriga Göteborgstjejen scenen på anrika jazzklubben The Baked Potato i Los Angeles för en konsert i eget namn.
Hur kan sådant ens hända? Det frågar sig artisten själv också.
Det började med en smärre katastrof. En dag i somras när Olivia Junholm kom hem till sin lägenhet i Hollywood visade det sig att hon hade låst sig ute. Hon blev ganska irriterad på sig själv, för hon hade massor att göra. Nu kom hon inte åt sin dator och tvingades dessutom att lägga en massa tid på att ta sig in i sitt eget hem. Men mitt i allt dök en granne upp som hon aldrig hade träffat tidigare. De började småprata. Mannen, som var i 50-årsåldern, undrade vad Olivia jobbade med, varpå hon berättade att hon kommit till USA våren 2022 för att studera musik.
– Jag frilansar som singer-songwriter. Jag gör popmusik med soul- och jazzinfluenser och sedan jobbar jag som sångpedagog, förklarade hon och nämnde också att hon sedan ankomsten från Sverige startat ett eget band.
Artigt, men samtidigt nyfiket, undrade Olivia: ”Men vad gör du då?”
”Jag jobbar på The Baked Potato”, replikerade grannen.
Olivia höll nästan på att smälla av. När hennes familj var och hälsa på hennes första sommar i LA var de där tillsammans och lyssnade på saxofonisten Ernie Watts och genom sin pappa, musikern Olle Junholm, visste hon redan att detta ställe ju räknas som lite av jazzmusikernas heliga graal och att den legendariska gruppen Koinonia tidigare varit husband där under en lång period. Så gott som alla stora jazzmusiker har spelat på den Los Angeles-baserade klubb.
Grannen som Olivia just mött berättade att han arbetade som videograf på The Baked Potato.
– Vi pratade på och så säger han på slutet: ”Men du, mejla ditt presskit till mig. Jag känner ju bokaren och ägaren. Så ska jag pitcha dig för en showcase. Här har du min privata mejl.”
[ Musikalen "Journey to Bethlehem" har potential att bli en ny svensk jultradition ]
– Jag mejlade honom men tänkte helt ärligt så här: Vi får se. Jag har lärt mig att här i LA är det mycket prat. Man vet aldrig vad som blir av och inte. Jag var ganska glad över hela grejen, tänkte att det kanske inte blir något, och då är det helt okej. Det är så hög nivå på Baked Potato så om de inte tagit emot mig hade jag varit helt okej med det.
Två månader gick och Olivia Junholm hörde ingenting. Men för tre veckor sedan vaknade hon och upptäckte att hon fått ett mejl från grannen.
”Hej Olivia, grymt jobbat! Ägaren vill ha dig på showcase i november. Här är hans telefonnummer.” Så skrev han: ”Tacka mig på Grammygalan. Go get them!”
– Jag var helt i chock. Kände bara: Vad i hela friden? Jag ringde pappa och han bara skrattade.
Sedan ringde Olivia till Justin, klubbens ägare, och förklarade vem hon var och att hennes granne bett henne ta kontakt om ett showcase.
”Ja, ja! Vi vill jättegärna ha dig hit!”
– Så jag ringde mitt band som jag byggt upp och de blev ju också väldigt glada så klart. Och chockade, tillägger hon och förklarar närmare.
– Showcase är ett begrepp som innebär att det är en kortare konsert där du visar vem du är som artist. Jag spelar typ 40 minuter och under kvällen är det sammanlagt fem showcase. Jag tror The Baked Potato har showcase en gång i månaden.
Olivia Junholm berättar att hon jobbat väldigt mycket med sin musik sedan vi sågs för två år sedan i Pingstkyrkan i Örebro i samband med utdelningen av Utbultstipendiet, som för hennes del stannade vid en nominering.
Åtskillig möda har hon ägnat åt sitt presskit, den presentation som hon använder när hon försöker få nya spelningar. Hon konstaterar att hennes ansträngningar känts välsignade.
Tisdagskvällens spelning på The Baked Potato är hennes i särklass största hittills och som kvällens enda kvinna lär hon sticka ut. Tidigare har hon och bandet medverkat på The Peppermint Club, som är en nyare klubb med soul/jazzprofil och som ägs av ett skivbolag tillsammans med superstjärnan Drake.
Att hon är superstolt över sitt band går inte att ta miste på. Olivia strör lovord över de fyra killarna som hanterar bas, piano, gitarr och trummor i vad som tycks vara en ren drömkonstellation för hennes del.
– Det här kan leda till mer om de skulle vara nöjda. Men det kanske bara blir en gång och jag är jättenöjd med det. Och det öppnar ju också upp till andra scener.
[ Tommie Sewon: Jag skrev till kungen och tackade för inspiration till psalmen" ]
Hur skulle du säga att du har utvecklats som sångare och låtskrivare i miljön där borta?
– Det är en tuff miljö här och väldigt mycket spelningar. Den här veckan har jag tre gig, förutom allt annat jobb. Man är väldigt aktiv här och det var det jag var ute efter när jag flyttade till USA. Jag lever väldigt kreativt och jag tror att det format mig att jag blir ännu mer i mitt instrument och mitt skapande.
Jag har aldrig varit intresserad av kändisskap eller ”Titta på mig!” Det är inte det som det handlar om och hade det gjort det så hade det kunnat “clasha”. Gud är ju det högsta.
— Olivia Junholm
Du har varit drygt ett och halvt år i USA. Vilken är din viktigaste erfarenhet från det här äventyret så här långt?
– Det är ju en väg som är rolig, fantastisk och inspirerande. Jag har insett att den här staden inspirerar ju resten av vår värld när det kommer till underhållningsindustrin. Det är väldigt fint att få vara mitt i, men det är också ett ställe där man behöver vara förankrad och veta att kan man lita på Gud, honom kan man alltid hålla i handen.
Olivia Junholm berättar att hon är med i en kyrka som heter Mosaic och leds av Erwin McManus, den Sverigebekante pastorn och författaren. Många artister och andra kreativa människor dras dit och miljön är väldigt uppmuntrande till skapande. Det hörs att hon stortrivs.
Samtidigt som tron är viktig för Olivia så rör hon sig mest på profana scener och jag frågar hur hon gör för att få ihop det på ett bra sätt.
Har du formulerat någon filosofi kring det här med tron och artistskap?
– Jag tror att det har väldigt mycket att göra med din inställning. Vad du har ditt hjärta. På något sätt tror jag ju ändå att Gud lägger ner en längtan eller en gåva och det gäller att förvalta den. Jag har aldrig varit intresserad av kändisskap eller ”Titta på mig!” Det är inte det som det handlar om och hade det gjort det så hade det kunnat “clasha”. Gud är ju det högsta och jag är jättetacksam att det inte är jag som är det högsta, säger Oliva Junholm och skrattar befriande.
[ Peter Stormare: Ja sa "Käre Jesus, led mig rätt" ]
När du nominerades till Utbultstipendiet beskrev du dig som en soulpoppig artist. Nu ska du spela i ett av jazzens verkliga finrum. Har du bytt musikalisk inriktning i LA?
– Egentligen inte. Jag skulle fortfarande beskriva min musik som soulpoppig med jazzinfluenser, men jag tänker ju att mitt id i min röst är att jag har en jazzton.
Din pappa Olle är frilansmusiker och producent. Vad har han betytt för dig som musiker?
– Otroligt mycket. Pappa är min främsta musikaliska förebild. Dels hans musikaliska del, men också hans hjärta och hans hållning i det. Han är så ödmjuk och har spelat med otroligt stora artister och ändå bevarat sitt hjärta i det han gör.
Vad drömmer du om för framtiden?
– Att få fortsätta vara jag och kunna få hålla på med det jag gör, med min musik och att sjunga. Det är klart att jag vill hålla på på heltid, inte för att det är lyxigt och coolt, utan för att jag älskar det.
Hur högt siktar du? Din granne bad dig att tacka dig på Grammygalan. Har du tänkt tanken att du står där en dag?
– Endast Gud vet. Jag är inte så fascinerad av priser och sådant, men det klart att jag hoppas få hålla på på en högre nivå. Det är spännande att få leva. Men det klart att jag hoppas på större scener – och större möjligheter.
---
Fakta: Olivia Junholm
- Ålder: 28 år.
- Bor: Hyr ett rym i norra Hollywood, Los Angeles, USA.
- Familj: Mamma, pappa och en två år yngre bror.
- Gör: Sångare, låtskrivare, sånglärare.
- Aktuell: Gjorde sin första konsert på jazzklubben The Baked Potato i Los Angeles den 21 november, något få svenskar fått göra.
---
