”Jag bara väntade på att demonerna skulle komma ut ur väggen”

Bandet Karakou har funnits sedan 2011. De har gjort lekfull pop om kärlek och känslor – alltid med ett stråk av vemod. Men de har inte vågat skriva om det som skavt på riktigt, förrän nu. För Dagen berättar sångaren Sebastian Järpehag om spåren från uppväxten i Livets ord.

Sebastian Järpehag växte upp omgiven av lovsång. Hans föräldrar – Elsa och Bo – arbetade under många år för Livets ord och skrev lovsånger som nådde långt utanför den egna kyrkan. De turnerade med Ulf Ekman, bjöd in till körövningar i hemmet och medverkade vid otaliga kristna konferenser. Ofta följde Sebastian och hans två bröder med, och när gudstjänsterna drog ut på tiden brukade de lägga sig under stolarna inne i kyrksalen och somna till ljudet av lovsång och bönebrus.

– Jag minns att jag kände mig trygg där, berättar Sebastian när vi nu ses på Söder bar i Stockholm.

Det är egentligen ett supporter-hak för fotbollslaget Hammarby. Klinkers på golvet, fejktegelsten på väggarna, stammisar vid spelautomaterna. Sebastian, som har gjort undervåningen till sitt kontor, är noga med att betona att han själv inte är ett Bajenfan. I stället brukar han sitta här för att skriva låtar, rita eller jobba med annat.

“Säg till den äldre herren i baren att ni ska göra en intervju med “musikern” så visar han er vägen”, skriver han i ett sms innan vi ses.

Han är mellanbarn i familjen Järpehag och tillsammans med sina bröder Jonatan och Anton och tre kompisar har han bandet Karakou. Alla sex medlemmar växte upp i Livets ord och gick i församlingens skola från lågstadiet till gymnasiet. Hur de upplevde uppväxten har de inte velat prata om. Inte ens med varandra.

– Vi har aldrig gått på djupet kring det som varit jobbigt, utan i stället skämtat om det, och härmat pastorer. Det finns få personer i Sverige som kan så många tungotalsdialekter som vi i bandet, konstaterar Sebastian.

Sedan lägger han till:

– Vi har nog använt det som en sorts försvarsmekanism. Men det har bara funkat till viss del.

På nya skivan “Via dolorosa” sjunger Karakou för första gången om uppväxten. Låten “D den” sätter tonen när den inleds med raden “Så mycket skuld, så mycket skam”. Sebastian Järpehag säger att just skammen och skulden följt honom hela livet. Han växte upp med strikta livsstilsregler. Det var till exempel inte tillåtet att lyssna på icke-kristen musik, varken i skolan eller hemma.

Tidigt kände Sebastian sig obekväm med det. Han minns hur han som nioåring stod på sitt lokala Konsum och fick syn på en inplastad Kalle Anka-tidning med medföljande premie: en liten radio.

Han bestämde sig för att köpa den, och för att ha råd pantade han läskburkar och sålde sina gogos (samlarfigurer i plast). En dag när föräldrarna trodde att han var ute och spelade fotboll plockade han fram radion ur jackfickan, satte de medföljande hörlurarna i öronen och skruvade in en kanal. Ensam på en snöig fotbollsplan fick han sedan lyssna på musik han aldrig hört förut. Känslan var nästan berusande.

[ "Popgruppen som skapats genom frikyrkan borde bli dokumentär" ]

– Efter det blev jag expert på att smussla och ljuga. Att lyssna på “profan” musik var nog den första regel jag bröt mot, men med åren gjorde jag revolt mot allting. Allt var redan förbjudet, så vad spelade det för roll om jag bröt mot andra regler också, mot Svea rikes lag?

Med brotten följde skulden och skammen.

– Pastorerna och lärarna fick mig att tro att jag skulle brinna i helvetet, och jag var fruktansvärt rädd för det. När jag hade gjort något syndigt låg jag bara och väntade på att demonerna skulle komma ut ur väggen. Jag tänkte på det varenda kväll. Rädslan har kostat mig många sömnlösa nätter i tonåren. Ändå syndade jag nästa kväll igen, låg och grät och bad Gud om förlåtelse...

– När jag tittar tillbaka på det kan jag känna att det var så... orättvist.

Han sväljer hårt och erkänner samtidigt att han inte är helt färdigformulerad kring de här sakerna. Att underhålla med anekdoter är mer hans grej. Då är han kvick och rolig. När det handlar om kyrkan och tron blir han mer trevande.

Det var så sent som för ett år sedan som han började prata om de här sakerna med de andra i bandet. Och det visade sig att flera kände igen sig. En sen kväll när hela Karakou satt samlade för att färdigställa låten “D den” sa Daniel Nikula, som är gitarrist i bandet: “Alla var ju rädda för helvetet, men var det inte så att man var lika rädd för himlen”?

– Den meningen gjorde att hela skivan föll på plats. Det var precis så det var. Någon som inte växt upp i kyrkan kan nog ha svårt att förstå att det här var hela vår verklighet.

Varför heter skivan Via Dolorosa?

– Det är en bild för att vi alla går på lidandets väg. Jag började skriva låten en dag när jag gick hem från skolan och stannade under ett träd för att skydda mig mot regnet. Snart märkte jag att det inte blev bättre av att stå där, för när vattnet väl träffade blev det stora blaffor av regn istället.

– Jag insåg att det är som en liknelse för det vi upplevde i barndomen. Vi växte upp med att vi som Guds utvalda folk skulle vara skyddade från allt ont, men när vi väl kom ut i världen blev det en backlash.

Hur såg din tro ut när du växte upp?

– Jag hade ganska mycket existentiell ångest över att inte kunna greppa att vi skulle leva i himlen för evigt. Min känsla blev att det inte spelade så stor roll vad vi gjorde på jorden.

– När jag var liten handlade det inte om tro, utan jag visste att himlen och helvetet fanns. När jag sen började fundera mer på det tänkte jag: Men kan det verkligen stämma?

Under några år försökte Sebastian förtränga tankarna på kyrkan och tron. Han började festa, men festandet urartade snart i missbruk.

– Jag började må sämre och sämre. De gånger jag var på botten vände jag mig till Gud. Står det inte någonstans i Bibeln att man ska ropa till Gud när man är i nöd? När det har varit som värst har jag bett i tyst gråt: Snälla hjälp mig.

Sebastian fipplar med sin snusdosa. Ursäktar sig för att han babblar för mycket. Han blir stressad av att känna sig som en börda, säger han.

Jag intygar att jag gärna lyssnar och han fortsätter berätta om hur han till slut blev intagen på drogkliniken. Hans organ höll på att kollapsa och han fick ligga på sjukhus med dropp. Så fick han träffa en kurator. Äntligen skulle han få prata om det som varit svårt.

– Det första hon säger är “Järpehag, det namnet känner jag igen. Är du släkt med Bosse och Elsa? De skriver ju så fina sånger”.

– Så det visade sig att hon hade koppling till Livets ord. Hennes förslag på mina problem var: Men du, om du börjar använda din talang för Guds rike och blir hans redskap ska du se att allting löser sig, för då är du under hans beskydd.

Sebastian suckar. Orden kändes som ett hån.

– Jag tappade allt förtroende för vården. Det var ju där jag skulle vara trygg.

[ Joel Halldorf: Den som sticker ut i kyrkan blir aningen kontrollerad eller krossad ]

Samma sak hade Sebastian fått höra under hela uppväxten. Om han bara tjänade Gud skulle allt bli bra. När han och Karakou-medlemmen Daniel Nikula skolkade från lektionerna och spelade gitarr i uppehållsrummet kunde pastorer komma förbi och försöka få med dem i lovsången.

– Men jag kände direkt att det inte var för mig. Lovsång var det enda jag hört hela mitt liv, jag var mätt på det.

I dag kan Sebastian ibland lyssna på Michael W Smith och när professionella musiker hör Karakous musik kan de spåra lovsångsslingor. Sebastian kallar sig inte kristen, men ibland har han gått till S:ta Clara kyrka där hans pappa nu jobbar.

– I Clara fick jag se de trasigaste människor jag någonsin sett och de sitter där och får höra att de är älskade, att de fortfarande är värda någonting.

Var det aldrig någon som sa det till dig under uppväxten?

– Jo, det är klart att det fanns med, men det viktigaste och det som jag tog med mig var: sköt dig nu! Jag blev anti kyrkan i några år, men inser nu att religion inte behöver vara dåligt.

Sebastian Järpehag klandrar inte sina föräldrar för det som var svårt under uppväxten. I dag har de en bättre relation än någonsin tidigare, säger han.

– Jag älskar mina föräldrar och förstår att de gjorde sitt bästa utifrån sina övertygelser. Samtidigt har jag sår från uppväxten och kämpar fortfarande med skuld och skam 95 procent av den vakna tiden.

Ett första steg att hantera det som varit är att våga skriva låtar om det, tror han.

– Vi vill absolut inte bli “Livets ord-bandet” men om vi ska sjunga något som betyder något kan vi samtidigt inte censurera oss, speciellt inte på det här albumet. Vi måste erkänna att det var såhär vår uppväxt var. Vi måste sluta skämmas.

Kan du se något positivt från uppväxten på Livets ord?

– Den här plattan hade inte funnits annars, svarar Sebastian.

– Att allt man gjort i livet har lett fram till den man är i dag är ju den mest gymnasiala klyschan, men det stämmer ju. Och fast jag är cynisk till tusen, finns det också en obotlig optimist i mig. Det sammanfattar nog också vår musik: även om allt är skit just nu finns det fortfarande hopp.

[ Jenny har ägnat år att bearbeta trauman från Karisma center - "påverkas fortfarande" ]

---

Fakta: Sebastian Järpehag

Ålder: 31

Bor: Skanstull, Stockholm.

Familj: Sambon Sofia.

Gör: Podcasten Sebbes fotarbete, programleder morgonradioprogrammet AMK morgon ibland, sångare, gitarrist och låtskrivare i bandet Karakou.

Musikaliska förebilder: [ingenting], The Killers, Loney Dear och The Giveaways för att nämna några.

Aktuell: Med Karakous debutalbum “Via Dolorosa”, samt säsong två av Sebbes fotarbete podcast.

---