Visst älskar vi tiden mellan hägg och syren? Allt spirar, färgerna sprakar och livet spricker fram ur jord och knoppar. Predikanterna ger liknelser om att blomma ut, bära frukt och att ljus övervinner mörker. Det är nog därför det passar bra att skriva en text om döden just nu. Den kommer också ofta olägligt och med dålig timing.
Döden känns inte så svår när den är på avstånd.
— Mattias Sennehed
Som pastor ägnar jag regelbundet uppmärksamhet åt döden. Jag undervisar vårdstudenter om mötet med döden, jag håller minnesstunder, begravningar och sorgegrupper. Det känns väldigt meningsfullt. Döden ger många ångest, man gör allt för att undvika att tänka på den. Sanningen är att en dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi det inte. Det gäller oss alla. Men insikten om att livet är ändligt laddar tillvaron både med glädje och allvar. Den ständiga tillväxtens tid mår bra av att minnas att vi är dödliga.
Döden känns inte så svår när den är på avstånd. Det nya i min fas i livet är att döden kommit nära. Några nära vänners föräldrar har dött den här våren och jag inser att det kommer att bli fler begravningar framöver. Det känns både vemodigt, vackert och viktigt att vara med och dela sorgen och hoppet som förmedlas i en kristen begravning.
Som folk i dag verkar vi svenskar har svårt med döden och begravningar. En begravningsbyrå rapporterade i våras att andelen avlidna som går direkt till kremation, utan någon begravningsakt, har ökat med 72 procent på tio år, cirka 14 procent begravs utan någon ceremoni. Jag undrar om det är för att begravningar antas vara för jobbiga, eller om vår kultur helt enkelt inte har något att säga, är det därför man väljer att stryka avskedsriten helt?
[ Livet efter döden enligt olika religioner ]
För några år sedan dog en kristen utbytesstudent och blev begraven i Linköping. Jag höll i minnesstunden på universitetet och var med på begravningen. Den liknade ett väckelsemöte, så som jag föreställer mig att det skulle varit i personens hemland. Det var lite ovant till och med för mig och jag sneglade lite undrande på två muslimska utbytesstudenter som var med. Efteråt var de verkligen berörda av begravningen men de kände sig samtidigt upprörda över avsaknaden av de övriga kurskamraterna. ”Vi kände ju hans namn!” sa de till mig, oförstående inför hur man kan utebli om man visste vad någon som dött hette. Kontrasten till vår kultur blev rätt tydlig.
Vi behöver ord för att beskriva glädjen över det vackra i livet som föds och växer. Vi behöver också kunna sätta ord på sorgen och saknaden när det dör.
Som: ”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, skön är själarnas pilgrimsgång. Genom de fagra, riken på jorden, går vi till paradis med sång.”
[ Forskaren: Därför tar det allt längre tid för svenskar att begrava sina döda ]