Säg mig vilken som är din favoritbön och jag ska säga dig vem du är. Just nu väljer jag en på bara två rader:
Åh min Jesus, förlåt oss våra synder, bevara oss från helvetets eld.
Led alla själar till himlen, särskilt de som behöver din barmhärtighet allra mest.
Amen
Den så kallade Dekadbönen är en av en handfull böner som tre herdebarn, Francisco Marto, Jacinta Marto och Lucia Santos, enligt katolsk tradition tog emot av Jungfru Maria. Det hände i Fatima, Portugal, med början den 13 maj år 1917.
Vad man än anser om jungfrun, helgonen och de påvar som sedan dess betraktat händelserna i Fatima som ett mirakel borde det vara svårt att inte frysa i steget inför denna bön. För mig bågnar den av mening. Varje enskild del är ett litet teologiskt universum att sjunka in i.
Låt oss börja från början: Åh min Jesus. Det personliga tilltalet i första person. Jesus är min. Stephen Bullivant, brittisk teologiprofessor som skrivit en bok om Dekadbönen, påpekar att det är ett tilltal så intimt att det i Bibeln aldrig använts av lärjungarna - däremot är det samma ord som Maria själv torde ha upprepat många gånger när hon såg sin son i ögonen.
Men redan i sats två och tre, förlåt oss våra synder, bevara oss från helvetets eld har vi kastat loss ut i världen och blivit ett “oss”, en gemenskap, hela mänskligheten. De två uppmaningarna här, skilda av kommatecknet, är det viktigaste vi skulle kunna säga när vi äntligen får träffa Jesus öga mot öga: Herre förbarma dig. Skona oss från evig plåga. Oss alla.
Ska de värsta tas vid handen och ledas till himlen? Ja, och inte bara de: särskilt de, ber vi, ska ha företräde framför alla oss ljumma vardagssyndare.
Sats fyra och fem vecklar som en solfjäder ut det som redan sagts. Led alla själar till himlen. Alla? Alla! Men, invänder mer konservativa kristna, är inte detta ett uttryck för universalism? Kommer alla till himlen? Hitler också?
Jag vet inte vilka som kommer till himlen och inte, men jag vet att jag önskar att alla själar leds dit. Orden påstår inte att alla syndare slipper undan. De vädjar till Gud att de ska göra det. En annan hållning vore inte kristen. Vi kan bara inte önska att någon straffas i eviga lågor.
Och så kommer slutmeningen: särskilt de som behöver din barmhärtighet allra mest. Det är en skönhet och en nåd utan botten. Det finns de mest fasansfulla syndare som har bestänkt världshistorien med oskyldigt blod – men det finns inga hopplösa fall. Hur omfattande synden än är så krymper den ihop i jämförelse med barmhärtigheten. Ska de värsta tas vid handen och ledas till himlen? Ja, och inte bara de: särskilt de, ber vi, ska ha företräde framför alla oss ljumma vardagssyndare. Det är förlåtelsens hela horisont, det är den nåd som för mig är kristendomens kärna.
Men hur var det, kommer Hitler till himlen? På den frågan kan jag bara citera min fine gamle konfirmationspräst i Barkåkra församling: “Det vet väl inte jag. Ni får se när ni kommer dit.”
