Ulla Gudmundson, tidigare Sveriges ambassadör vid Heliga stolen, berättade en rolig sak om lyskraften hos katolska kyrkans överhuvud. När hon promenerar hemma i Dalarna blir hon stoppad av cyklande barn som ropar: “Har du verkligen träffat påven?”
Själv har jag “träffat” honom en enda gång. Under den ekumeniska gudstjänsten i Lunds domkyrka 2016, med bland andra ärkebiskop Antje Jackelén och Munib Younan, Lutherska världssamfundets ledare, hade jag en bra plats invid gången. Påve Franciskus passerade mig så nära att jag hade kunnat räcka honom en tulpan. Jag var andäktigt starstruck.
Nu, när påven kämpar mot syrebrist och sviktande njurar, tänker jag på de många gånger jag varit arg och besviken på honom. När hans herdeskap varit bullrigt och okänsligt och skrämt bort delar av flocken. När han uttalat sig plumpt om homosexuella. När han kraftigt inskränkte firandet av den traditionella katolska mässan med hänvisning till att den splittrade Kyrkan – utan att tänka på att medicinen förvärrade sjukdomen, att begränsningen skapade mer splittring än mässan i sig.
Och framför allt: När påve Franciskus uttalade sig om kriget i Ukraina på ett sätt som skapar bilden av att angripare och försvarare är lika stora syndare. Påven har backat, förklarat och modifierat, men då har skadan redan varit skedd.
Men man älskar honom, man respekterar honom och när det kommer tecken på att han är på väg bort inser man att det kommer att uppstå ett tomrum i familjen som aldrig kommer att kunna fyllas.
Samtidigt: Jag ser på påven som man ser på en gammal farfar i familjen. Han kan ha antikverade politiska åsikter, säga de mest märkliga saker och ibland bete sig på ett sätt som man tycker är pinsamt. Men man älskar honom, man respekterar honom och när det kommer tecken på att han är på väg bort inser man att det kommer att uppstå ett tomrum i familjen som aldrig kommer att kunna fyllas.
Man ska förhålla sig hälsosamt kritiskt till påven, som till alla samfunds och samhällets auktoriteter. Samtidigt finns en intern kritik som är avskyvärd. Jag tror ingen avskyr Franciskus så mycket som en del katoliker. Främst från konservativt håll målas han upp som Antikrist.
“Inbördeskriget” är alltid det mest oförsonliga, men jag tvivlar inte ett ögonblick på att dessa stämningar också blir underblåsta av dem som vill Kyrkan och västvärlden illa.
Vad många av påvens argaste kritiker vänder sig emot är just det som jag älskar hos honom och det som kom till uttryck under de där bistra, snålblåsiga novemberdagarna i Lund 2016. Han är en ekumenisk påve. En påve som ser till det som förenar, inte det som skiljer. Det som lyste i Domkyrkan var inte bara alla brinnande ljus utan en stark vilja hos såväl biskop Antje som påve Franciskus till försoning, till läkande, till samförstånd. Det var insikten om att en pilgrimsfärd blir lättare om man går tillsammans.
